Lottas Borg

Sjuk igen

2012-02-09T15:34:00.001+01:00

Jaha, då var det dags igen. Tony ringde till jobbet och sa att Max hade kräkts. Jag håller verkligen tummarna för att vi andra slipper den här gången.

Fast den här gången har vi i alla fall en tvättmaskin ...

På benen igen

2012-02-04T17:52:00.001+01:00

Nu har hela familjen återhämtat sig från magsjukan. En ny tvättmaskin är beställd och kommer i veckan.
Just nu sitter grabbarna i soffan med lite lördagsgodis.
Har försökt ta kort på Noah när han går idag. 4-5 små steg kan han ta innan han sätter sig på rumpan. Men det gick inte så bra att fånga det på kort. Ni får hålla till godo med ett sitt kort i stället.

MAGSJUKA

2012-02-03T11:42:00.001+01:00

Hur kul är det med magsjuka? Inte alls!
Igår eftermiddag ringde Tony till jobbet. Max hade kräkts. Jag åkte hem för att avlasta. Max är så otroligt lugn även när han mår dåligt. Men den här gången blev det för jobbigt även för honom. Mot slutet av kvällen var han alldeles spak. Och lagom till läggdags så var det Noas tur och han har varit dålig hela natten. Lilla killen, han tyckte att det var så jobbigt.
Till råga på allt så gick tvättmaskinen sönder. Hur lägligt var det med all kräkstvätt?
Ja ni, vilket dygn. Som tur är så mår grabbarna bättre. Nu är det väl bara att vänta på sin tur...

Test

2012-02-02T09:34:00.001+01:00

Till min stora lycka har jag fått en Iphone. Och den kan man blogga med. Så nu testar jag lite:) funkar det bra så kan det bli fler inlägg här.

Lite mer adventsstök

2011-11-26T21:42:00.003+01:00

Den här dagen har gått i pepparkakornas tecken. Hemma hos oss är pepparkakshuset en självklar del av julpyntet. Var skulle annars småtomtarna bo? Så barnen fick pepparkakskläder på sig och sen drog vi igång. Fast så snabbt gick det inte med förberedelserna. Av någon lustig anledning så tar allting mycket längre tid än vad jag tänkt mig. Det är något som händer eller någon som ropar. Dessutom skulle jag passa på att ta några fina pepparkakskort på barnen. Eftersom det är lite trixigt att få till ett bra kort där båda barnen tittar in i kameran och ler så fick det bli två separata kort i stället.

Och medan Noah sov en stund så fick jag och Max till det lilla tomtehemmet så nu luktar det underbart gott av pepparkaka i vår vardagsrum.

Och i morgon är det första advent och glöggpremiär. Jag siktar på att baka kanelhjärtan och saffranskaka så håll tummarna för att Noah sover gott i natt :-)

Kram

Adventsstök

2011-11-25T09:28:00.003+01:00

För ett år sen åkte jag upp till sjukhuset. Vi trodde att besöket skulle ta en timme eller så men vi misstog oss. I stället fick vi beskedet att jag kanske inte skulle få åka hem förrän efter trettondagshelgen och att bebisen skulle förlösas med kejsarsnitt. Snacka om chockbesked!

Sen följde en jobbig tid full av oro och ledsenhet. Att det hela hände i juletid gjorde saken värre. Max frågade nästan varje dag om jag skulle komma hem till jul. Gissa om det var jobbigt att varje dag svara samma sak - jag vet inte.

Jag har alltid gillat adventstid med julförberedelser och allt mys. Men i år myser vi extra mycket. Jag njuter av varje dag som jag har tillsammans med min familj och jag är så oerhört tacksam för mina fina killar, för Tony, Max och Noah!

I går satte vi igång med att stöka. Först måste ju allt bli ett enda stort kaos innan det kan bli fint :-) Noah hjälper till så gott han kan genom att stöka ner. Och mästerkocken Max hjälper till att baka och framförallt med att smaka :-)

Hoppas att ni alla njuter av adventstiden på ert eget vis.

Stor kram!

November

2011-11-20T15:06:00.002+01:00

Den här månaden har varit sjuk. I flera veckor har vi haft något elakt virus som har gjort oss hostiga och snoriga och eländiga. Men nu känner vi oss bättre och jag hoppas att vi slipper liknande virusar på ett tag.

Noah blir 11 månader i morgon och vi har börjat ladda för hans 1-års dag. Det känns extra viktigt att fira den ordentligt eftersom den ligger så nära jul. I år kommer det väl inte spela någon roll för honom men när han blir äldre kan det nog kännas trist. Men jag läste en artikel om Pernilla Wahlgren och hon fyller år på julafton och hon gav en del idéer.

Nu är det bara 1,5 månad kvar till det är dags för mig att börja jobba. Känner jag mig redo? Jag vet inte riktigt. Den dagen, den sorgen :-)

Kram

10 månader

2011-10-21T12:44:00.003+02:00

I dag blir lillprinsen 10 månader. Hurra, hurra, hurra!

Senaste nytt är att tand nummer 3 har tittat fram och att han är världsbäst på att krypa och att klättra. Igår klättrade han från källaren till hallen. Mamma Lotta var trappsteget bakom så klart. Däremot är han inte världsbäst på att stå men det har han inte fattat. Allt som är 1 cm ovanför marken används för att försöka stå mot. Storebror Max får agera både stege och pillerobjekt för det roligaste som finns är brorsans öron.

Krasch boom bang

2011-10-11T19:20:00.000+02:00

Det finns ett ljud som jag fasar för. Ljudet av en krasch följt av att ens barn gråter den där speciella gråten som säger att det gör ordentligt ont. Det var vad som hände igår kväll. Jag hörde Max komma springande, sen smällde det till och allvarsgråten kom en stund senare. Det är som att hjärtat stannar till och på en mikrosekund är man hos sitt barn för att se vad som har hänt. Efteråt kan man inte minnas hur man tog sig dit för man reagerar instinktivt.
Max hade kraschat in i väggen eller dörren. Det går ju inte att få någon förklaring ur någon som gråter hysteriskt. När han lugnat sig och jag kunde undersöka huvudet såg jag ett två cm långt sår i hårbotten och början till en bula. Såret var ytligt som tur är så vi behövde inte åka in och sy men ha koll på honom var vi ju tvugna att ha. Det finns ju alltid en risk för hjärnskakning vid sånna smällar. Men han var på gott humör resten av kvällen så jag antar att han inte skadade sig så allvarligt. Fast enligt honom själv så tänkte han långsammare än vanligt så han hade nog tappat några hjärnceller. Och efter lite eftertanke så inflikade han att det var nog ganska många.

Usch!

Det finns bara ett annat ljud som får mig att reagera så starkt och instinktivt och det är ljudet av en krasch som inte följs av något ljud alls. När Max var 1,5 år ramlade han rakt in i tvättmaskinen och slog av en tand. Då gjorde det så ont att han inte lät alls. Han bara kippade efter andan och det ljudet är värre än hysterisk gråt.

Usch, man är så orolig innan man ser att allt är ok.

Annika Lantz har skrivit att det modigaste hon någonsin har gjort är att skaffa barn. Jag instämmer. Det finns inte mycket som är så påfrestande för nerverna som att ha barn.

Kram

Det ska va gott att leva

2011-10-10T19:10:00.003+02:00

Mums, mums, mums! Har ni inte testat att göra päronpaj så gör det. Det gjorde vi i helgen och det var absolut beroendeframkallande. Jag älskar paj men har nu två favoriter, ananaspaj och päronpaj. Efter mycket letande har jag hittat ett recept med cornflakes i och har ni inte testat det så har ni missat något. För att ni riktigt ska förstå hur gott det är tänker jag dela med mig av receptet. Generöst va :-)

päron
100 g smör
1 dl råsocker strö (man kan ta vitt också eller lite av varje)
1,5 dl vetemjöl
1,5 dl havregryn
1,5 dl cornflakes (jag tar antagligen mer för jag gillar det verkligen)

Smält smör, blanda ner socker. Krossa cornflakes och blanda med vetemjöl och havregryn. Blanda ner det i smörröran. Skala och tärna päron och lägg i en pajform. Fördela pajdegen över päronen. Grädda i ugn mellan 20-30 min. Låt svalna något och servera sen med något som ni gillar som vaniljglass, grädde eller vaniljsås.

Kram!

2011-10-05T09:27:00.002+02:00

Jag undrar vad den här dagen kommer att föra med sig. Är sugen på att göra någon slags utflykt, helst in i skogen. Men vilken skog lämpar sig för barnvagn? Vill ströva omkring och inspireras. Hösten ger mig lugn och glädje. En sån här dag längtar jag tillbaka till Norrköping. Det skulle vara perfekt att ta en promenad längs strömmen.

Bilden tog vi förra året. När den togs visste vi ännu inte vilket dramatiskt slut som 2010 skulle få. Sjukhusvistelsen finns kvar hos mig och mina tankar kommer ofta tillbaka dit. Det är små detaljer eller stora känslor som poppar upp när jag minst anar det. Det blir som en påminnelse att ta vara på varje dag. Jag försöker även om det inte alltid är jättelätt när man är mitt inne i vardagskaoset.

Nu blir det en kopp kaffé innan vi bestämmer oss för vad vi ska hitta på.

Kram

Höst

2011-10-04T12:46:00.002+02:00

Nu är hösten onekligen här. Det är mer löv på gräsmattan än i trädkronorna och höstvindarna ställer till med oreda utanför fönstret. Den lilla studsmattan har lagt sig på högkant och det ser nästan ut som att den vill ta skydd mot vindarna som ständigt attackerar den.

Förra veckan var det ljuvligt ute och barnen och jag var ute så mycket vi kunde. Det gäller ju att passa på innan det blir för trist. Noah älskar att gunga och jag funderar allvarligt på att ta in gungan i vinter. Det måste ju finnas någonstans vi kan sätta den. Max och jag planterade tulpanlökar i en rabatt som inte blivit grävd i på flera år. Det var inte lätt men Max kämpade tappert med sin trädgårdsspade. Det ska verkligen bli spännande om det kommer upp några tulpaner där i vår.

Just nu sitter Max i badkaret och undrar när jag tänker komma på hans kaffe och äta kanelbulle. Det är väl den enda kanelbulle som jag får i dag på kanelbullens dag så det är väl bäst att jag kilar. Han hotar nämligen med att stänga kaféet.

Kram

9 månader

2011-09-21T08:52:00.007+02:00

I dag för 9 månader sen fick besekdet att vår lilla Noah äntligen skulle få komma ut. Så här liten var han då. Och så här stor är han nu. Stora killen som håller på att lära sig att krypa. Han är inte still en sekund. Så fort han är vaken så sprattlas det, rullas runt, snurras runt. Han står på alla fyra, sätter sig, står på huk och försöker att resa sig upp. Så länge han har ork så är han glad och nöjd och snackig.

Och matglad...

Att få mumsa på en hel kivi är både gott och surt.

Att vara storebror är också både kul och jobbigt men Noah älskar sin brorsa över allt annat. Han är helt enkelt bäst och roligast!

Max kör grävskopan tillsammans med en av dräneringskillarna. Spännande och roligt! Hjälpa till att bära sten är också kul.

Vi har två fina killar som fyller våra liv med glädje. Tack för att ni finns! Ni finns alltid i våra hjärtan!

Kram

Frustrerad

2011-09-20T09:07:00.002+02:00

Ni har väl inte missat att Noah vaknar en del på nätterna. Hittills har han fått äta på natten eftersom det har hjälpt honom att sova lite längre åt gångerna. Men efter att så många berättat att barn som inte får äta på nätterna sover så mycket bättre så inledde vi en avvänjningskur. "Efter 5 dagar så har det vänt". Jo, tjena! Sover han bättre - NEJ! Sover han sämre - JA! Tidigare sov han åtmisntone i tre timmar innan han vaknade. Nu kan han vakna efter 1 timme.

Barnmorskan sa att han äter mer på dagen om han inte äter på natten och då sover han bättre. Hm, han har börjat äta mer på dagen men vaknar fortfarande på natten. En annan barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om att det inte funkade med en avvänjningskur. Jag har lite information till dig - det funkade inte med Max och det funkar inte med Noah!

Är det lättare att söva honom? NEJ! Sover han bättre på dagarna? NEJ!

En del av er undrar varför jag lyssnar på en massa råd, varför jag inte bara kör på efter eget huvud. Jo, för att när man sitter där och försöker söva en ledsen unge mitt i natten, särskilt om man är urtrött själv, så vill man hitta en lösning. Man är beredd att pröva allt för att det ska bli bättre.

Det som är bra med en avvänjningskur är att det är pappan som gör den vilket betyder att jag har fått sova flera nätter i rad. Det är underbart! Samtidigt vet jag att Tony inte orkar hur länge som helst och då kommer jag att sitta där på sängkanten igen.

Jag VET att det kommer att bli bättre. Han kommer inte att sova så här för alltid. Max var likadan och han sover som en stock nuförtiden. Men det är samma sak där, när man inte får sova finns det stunder som man inte orkar tänka på att det blir bättre. Eller rättare sagt, man tänker det med det gör en inte gladare.

ALLT påverkas, mitt humör, mitt sociala liv, min ork, min glädje. Just nu får jag, trots allt, nöja mig med tanken att det blir bättre. Om fyra månader fyller Noah ett år. Det var då det började vända med Max. Förhoppningsvis gäller samma sak för Noah. Och fyra månader går ju fort - eller...

Kram

Vägskäl

2011-09-11T08:31:00.001+02:00

Ibland står man vid ett vägskäl i livet. Det är dags att göra något nytt, göra nya erfarenheter som förhoppningsvis berikar en. I mitt fall så innebär varje vägskäl en massa grubblerier, förhoppningar, tvivel och framförallt en drivkraft som inte går att hejda. Paradoxalt nog så är förändringar smärtsamma för mig. Varje liten förändring innebär ett motstånd som jag måste övervinna. Samtidigt så älskar jag förändringar, jag klarar inte av att leva i stilltje och utveckling är ett av mina ledord. Det här är ju knasigt, jag vet. Att man å ena sidan trivs med trygghet och balans men åt andra sidan dras till utveckling och förändring vilket alltid innebär otrygghet och kaos för ett tag.

Just nu står jag inför ett sådant vägskäl. Det är dags nu, att ta ett nytt steg in i en okänd värld. Platsar jag där eller kommer jag att bli utkastad med huvudet före? Är det verkligen sant att det ens finns en möjlighet för mig att få plats där? Det är en dröm som jag nu har tagit steget för att uppfylla. Hur långt kommer jag? Det återstår att se.

Kram

Färdigt

2011-09-10T15:59:00.002+02:00

Det är helt underbart. Dränering och isolering är klart. Firman, Villadränering i Vadstena AB, kom i måndags och på torsdag eftermiddag var de helt klara. Då hade de också hunnit med att ha fel på grävskopan och gjort en massa extra jobb som vi passade på att beställa. Jag och ungarna var ju hemma nästan hela tiden och det var fascinerande att se hur effektiva dom var. Trevliga och serviceinriktade var de också så vi har bara plus att ge. Faktiskt så märker vi redan av en förbättring av luften i källaren. Härligt! Det är ju så skönt när saker och ting går som dom ska.

Färdig kan man också bli när man ska göra både Sturefors marknad och stan samma dag, med två barn. Marknaden var visserligen inte särskilt stor men hela processen att ta sig dit, ta sig igenom utan alltför mycket tjat och sen hem igen är en liten utmaning ibland. Att sen åka till stan efter det är ungefär samma utmaning. Jag är glad om jag har med mig hälften av allt jag hade tänkt köpa när jag kommer hem igen.

Kram

Är det möjligt?

2011-08-30T09:16:00.002+02:00

Är det möjligt att krypa när man sover? Jag skulle inte tro det, eller rättare sagt jag VET att man inte kan det. Åtminstone inte Noah. Men vet han det? Nej, jag skulle inte tro det, eller rättare sagt jag VET att han inte vet.

Hur hämtar man energi efter en kryporolig natt när lilleman inte sover längre än 30 min åt gången under dagtid? Hur kommer man igång överhuvudtaget? Hur trött är man när man inte ens kan svara på frågan vad militärer har för färg på sina kläder. Jag menar, hur svår är den frågan egentligen?

Det positiva med att vara en zombie är att man inte orkar vara orolig för sitt tandläkarbesök. Kanske kan det t o m vara ett tillfälle att vila på. Vem vet, jag kanske kommer att börja boka in tandläkarbesök i tid och evighet efter det här.

Och slutligen, blir man piggare av att regnet öser ner och när regntunga moln täcker det lilla solljus som hade kunnat pigga upp? Nej, jag skulle inte tro det. Så med andra ord, ring inte inte med några frågor i dag för jag kommer definitivt inte kunna svara på dom.

Kram

Nedräkning

2011-08-29T08:55:00.003+02:00

Om bara några dagar är det äntligen dags för dränering och isolering! Jag kan inte beskriva hur skönt det ska bli när det är klart. Det känns som att vi har hållt på i evigheters evighet med alla förberedelser. Växter som ska flyttas, trall som ska tas upp och slängas på tippen, sten som ska tas upp och flyttas. Eftersom vi hade stenläggning på en sida och trall på två sidor så blir det en del jobb som ni kanske förstår. Men nu som sagt är det snart dags. Sen återstår det så klart en hel del jobb för att få allt på plats igen men det jobbet kan vi ta pö om pö i vår egen takt.

Sen har jag nedräkning till i morgon då det är dags att gå till tandläkaren. Brrrr! Jag hatar tandläkare och bara jag kommer in på folktandvården så börjar jag kallsvettas och för svårt att andas. Blä! Men nu är det verkligen dags för jag misstänker att jag har fått ett hål i en kindtand, Buhu! Jaja, det är ju bara att bita i det sura äpplet och pallra sig dit.

Max har också nedräkning. I 6 veckor har han sparat sin veckopeng för att kunna köpa ett stort Bakugan-set. Det kostar en massa pengar så det fanns inte en chans att vi skulle köpa det så då fick han spara själv. Det har varit mycket längtan och mycket otålighet under de här veckorna men ju närmare den stora dagen vi har kommit desto mer uppspelt har han blivit :-) Och på lördag är det alltså dags. Jag hoppas verkligen att det set som han har bestämt sig för finns i affären, annars får vi väl åka runt tills vi hittar det :-)

Kram

Sur och grinig

2011-08-25T09:44:00.002+02:00

Det är vad jag är! Sur och grinig! Halsen gör ont och kroppen likaså. Noah vaknar var tredje timme varje natt och även om jag börjar få in en rutin så märks det av. Med Max vände det när han fyllde ett år, på ett ungefär. Det var som att någonting ändrades när han började gå. Kanske är det så för Noah också. Jag har i alla fall nedräkning. Kanske blir årets julklapp en härlig sömn. Man kan ju alltid hoppas.

Noah har förresten fått två tänder i nederkäken. Det var så jobbigt för honom när de bröt igenom. Stackars liten! Men nu är dom här och han är riktigt stolt över dom :-) I alla fall tycker han om att gnaga med dom så passa er för att stoppa in ett finger i den munnen.

Max har hoppat direkt in i tonåren med många och stora känsloutbrott, JAG HATAR DIIIIIIG! Det är den vanligaste meningen som kommer från honom just nu. Jag har bemött det på några olika sätt men just nu bryr jag mig inte så mycket. Så antingen kommer han att hålla på så här tills han flyttar hemifrån, vilket han hävdar att han aldrig kommer att göra, eller så lever han ut det nu så att vi slipper det under puberteten. Man kan ju alltid hoppas.

Om en liten stund drar vi iväg till BVC för att mäta och väga Noah. Han är stor och det ska bli intressant att se hur mycket han väger nu.

Kram

Tårttips

2011-08-17T19:38:00.003+02:00

Jag är egentligen inte så förtjust i tårta. Prinsesstårta, som det alltid bjuds på i offentliga sammanhang har jag direkt svårt för att äta. Ibland stöter man på tårtor som är kalasgoda och det här är en sån. Det bästa är att den är lika god som lätt att göra :-)

Först gör man en marängbotten, eller köper färdiga i affären. Sen smälter men god choklad som man ringlar över marängbotten. Efter det vispar man grädde och klickar ut på botten, hur mycket man vill klicka ut beror på hur mycket man tycker om grädde. Till sist lägger man dit färska bär som jordgubbar eller hallon eller varför inte bananskivor och ev. dajmkulor eller något annat gott. Sen är det bara att servera. Det blir mumsigt gott.

Kram

Grattis

2011-08-16T08:47:00.005+02:00

För er som inte vet det så är jag barnsligt förtjust i att fylla år. Jag gillar att bli uppvaktad och så har det nog alltid varit, i alla fall så länge som jag kan komma ihåg. Det räcker med en tanke, ett kort, ett telefonsamtal eller ett meddelande på facebook. Självklart gillar jag paket, det ska jag inte hymla om. Jag älskar att få paket men det är egentligen inte det som är grejen. Nä, det är att någon faktiskt har ägnat mig en tanke i dag. Det är en sån härlig känsla. Jag gillar att bli tänkt på.

Jag har haft en hel del underbara födelsedagar som jag tycker om att tänka tillbaka på. Kidnappning med tillhörande bad- och fikautflykt, överaskningsbesök av syster, skånefirande med goda vänner, fina blommor och presenter, tankar och hälsningar från vänner jag inte förväntat mig skulle komma ihåg, brevlådan fylld av grattiskort osv osv. Listan kan göras hur lång som helst. Och i dag kommer pappa och Kerstin för att fira. Det var en riktigt glad överaskning för mig när dom ringde och sa det igår.

Och jag har redan blivit uppvaktad i förskott av finaste vännen V med familj och min braiga svärföräldrar som var här i helgen. I morse fick jag frukost på sängen med blommor och paket. Självklart hade jag en alldeles egen kommentator bredvid mig när paketen skulle öppnas. :-)

Nu håller jag på att planera födelsedagsfikat som vi ska äta i kväll när alla samlas. Det finns ju så mycket gott att välja på så jag vet inte vad jag ska ta :-)

Kram

Varje gång

2011-08-13T10:43:00.003+02:00

Varje gång jag sätter mig ner, på en stol, i en soffa eller på en trappa så händer det något speciellt. Det är alltid någon som börjar ropa, en Max, en Noah eller en Tony. Och skulle det mot all förmodan vara tyst från dom så ringer det någon telefonförsäljare som jag absolut inte vill prata med. Det är som att universum har något slags alarmsystem inbyggt här. Det positiva med det är att om jag någonsin känner mig ensam så behöver jag bara slå ner rumpan på första bästa ställe :-) Fast telefonförsäljarna kan jag ju skippa förstås.

Kram

Nya tider

2011-08-09T10:38:00.002+02:00

I morse höll en längtande Max på att driva pappan till vansinne. Vad längtade han efter då? Jo, hör och häpna men han var otålig för att han ville gå till dagis. Det trodde ni inte va! Längtan började redan igår när vi ringde till förskolan för att kolla läget. Kompisen O var på plats och då kunde Max inte vänta längre. Oj, så han längtade, och längtade, och längtade.

Det är underbart att han känner så. Även om det har vänt till i morgon så är det underbart att få höra honom uppspelt över att få gå till dagis. Så mycket ledsenhet som det har varit innan hos honom.

Symboliskt nog så var det mörkt ute när vi gick upp i morse. Det var som om någon ville säga att nu är det hösttermin. Det var så dunkelt att gatlysena lös utmed gatan och Max undrade om vi hade gått upp mitt i natten.

I trädgården närmar vi oss dräneringen med stormsteg. Varenda helg framöver kommer vi att ägna åt röjning i trädgården. Mycket är gjort med samtidigt finns det mycket kvar att göra. Drömmarna och planerna för hur det ska bli när det är klart fortsätter att spira. Det är kul att planera och fundera på hur vi ska ha det. Det finns ju så många olika alternativ.

Noah har slutat att amma och det gör att vi kan turas om med nattpassen på ett annat sätt. Yippie, säger jag som njuter av att få sova en och annan hel natt. Det är underbart skönt!

Kram

En dag att minnas

2011-08-03T20:17:00.002+02:00

Den här dagen vill jag spara i mitt minne för att plocka fram längre fram. Den är underbar. Och när jag sitter där, var jag än befinner mig i livet och tänker tillbaka ska jag minnas en liten 4-årig kille som tagit på sig en brandmanspyjamas när alla andra har så lite kläder som möjligt på sig. Till den starkt röda dräkten har han också satt på sig ett par gummistövlar, som är ett nummer för stora. "Det är skönt med varm sommar, svarar han alla som påpekar att det verkar lite varmt". Och säger man något om stövlarna så svarar han att det är bara skönt med stora skor.

Jag vill också minnas hur han i början av vår kvällspromenad ångrade sig och ville gå tillbaka med cykeln till huset.
- Jag gör det, du stannar här, sa han till mig. Eller du kan vänta där borta vid busken, sa han och pekade mot korsningen där vi skulle svänga av längre fram.
Han ville gå själv. Det hade varit otänkbart för en tid sen men han börjar morskna till sig. I går när vi var och handlade tog han små "genvägar" hela tiden vilket höll på att sluta med att han kom bort. Pust, säger jag, kul säger Max.

Jag vill också minnas hur han, som länge varit rädd för att vara ensam i källaren, gick ner dit ikväll och la sig för att sova i sin myskoja under trappan. Allt utan att vi visste något. Men jag hade mina aningar så han var rätt lätt att hitta och då låg han där och snusade så gott.

Det är sånt som jag vill minnas för alltid!

Kram

Tiden går fort...

2011-08-01T19:02:00.002+02:00

Så var det sambons första arbetsdag igen efter flera härliga semesterveckor. Jisses vad fort det har gått och det känns som att det var i förrgår som han började sin ledighet. Men oj vad vi har hunnit med mycket under dom här veckorna. Vi har gjort småresor till Dalarna och Lidköping, vi har campat, haft besök av mormor, kusin Linus, Lita och Sofia och farmor och farfar. Vi har grillat, både här och där och gjort både blåbärs- och körsbärssylt. Trallen och staketet på baksidan har vi tagit bort och kört iväg, alla växter som ska sparas har flyttats till pallkragar. Vi har åkt miniatyrtåg i Mutebo, och badat i sjön, i pool och i badtunna. Ja, vi har verkligen haft fullt upp. Sen så har Noah slutat amma och äter numera bara "vanlig" mat. Spännande och ett stort steg framåt. Det bästa med det är att pappa T kan ta en del av både nattvak och nattning.

Kram

Trädgårdstankar

2011-07-14T20:19:00.002+02:00

Att planera en ny trädgård är som att få ett nytt vitt papper där man ska måla vad man vill. Begränsningarna finns ju där men ändå så är valmöjligheterna oändliga. Ska det vara lummigt eller stramt? Ska rabatterna ha ett tema som t ex lukt eller färg? Ska jag i första hand tänka fint eller praktiskt? Det är i sådana här situationer som det hade underlättat att vara en människa med en klar uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Mitt problem är att jag ser en fördel med nästan allt. Det finns en tjusning med nästan allt. Ett annat problem är att det finns väldigt få blommor och växter som jag inte tycker om. Jag älskar det mesta i trädgårdsväg, i alla fall när jag ser det hos andra. Frågan är ju bara vad jag vill ha här hos mig, i vår trädgård.

Jag har några måsten och det är:
Timjan, helst flera olika sorter.
Lavendel, för att den luktar så gott.
Kaprifolen som står på framsidan måste vara kvar.
Klematis, helst flera olika.
Kärleksört, helst flera sorter
Doftpion
Pingstlilja
Hortensia
Iris

OK, där sätter vi stopp för jag får inte plats med allt som jag vill ha. Jag har ingen stor trädgård. Barnen måste ju ha lite yta att leka på och jag har ju inte ens kommit till grönsaker, frukter och bär än.

Pust.

Dessutom vill jag ha en stilren trädgård. Jag vill inte ha brokiga rabatter med många olika sorter. Nej, någon form av harmoni måste det vara. Funkar det med alla växter som jag vill ha tror ni??? Nej, inte det minsta. För som sagt jag har inte börjat räkna upp alla grönsaker som jag vill odla :-)

Kram

Till låns

2011-07-14T20:05:00.003+02:00

När jag ligger bredvid mina barn på kvällen slås jag av livets förgänglighet. Den Max som ligger bredvid mig på kvällen kommer till viss del att vara borta några månader senare. Det gäller att njuta och insupa varje ögonblick jag får eftersom det aldrig kommer att komma åter. Jag är ledsen för att jag inte kunde vara mer alert så att jag kunde ta tillvara på varje stund. Men så är livet. Det gäller att plocka undan guldkornen till ett senare tillfälle så att man kan njuta av livet om och om igen.

I dag hittade vi en ny lekpark. Den var menad för mindre barn men vi hade kul där en lång stund. Grannen som var barnvakt kom också dit så vi hade trevligt sällskap också.

Förra veckan åkte vi iväg på en dalasemester. Jag är ju uppvuxen i Mora och har mina föräldrar och syskon där. Det var en härligt intensiv resa. Vi vill ju hinna med så mycket som möjligt eftersom vi inte är där så ofta. Alla ska besökas och så vill vi hinna med att njuta av varje ställe också.

Har du inte varit i Dalarna så tycker jag verkligen att du ska åka dit. Särskilt tiden runt midsommar. Ljuset är något alldeles speciellt om man jämför med ljuset här nere i Östergötland och jag kan tänka mig att det är ännu mera speciellt ännu högre upp i landet. Det är magiskt!

Kanske skriver jag något mer ingående om resan längre fram. Just nu är jag lite för mosig. Pyret håller på att få tänder och vill ha tröst ofta. Max blev helt förskräckt när jag talade om att tänderna skulle genom skinnet. - Det är tur att jag redan har tänder, sa han. Och det håller jag med om.

Kram

Första fina fisken

2011-07-11T08:00:00.000+02:00

En alldeles lagom stor abborre håller pappa T och Max på att rensa just nu. Den ska stekas i smör och ätas med andakt. Det är Max första fiskefångst. Fångad i Siljan vid morfars och mormor Kerstins båthus. Det var en stolt kille, ja faktiskt två för pappa T var precis lika stolt han.

Kram

Känslosamt med film

2011-07-10T08:00:00.000+02:00

Tänk vad mycket man ska upptäcka när man är liten. Och tänk vilken förmån för oss vuxna att få dela de här upptäckterna på nytt. Förra veckan tittade Max och jag på TV och det var en känslosam berättelse. Jag kommer inte ihåg exakt vad det handlade om men det var sorgligt. Då tittar Max på mig med tårar i ögonen och fnissar lite.

- Men vad konstigt, fnissade han. Jag som inte ens är ledsen. Sen skrattade han en lång stund över hur konstigt det var att ha tårar i ögonen fast han inte var ledsen.

Gullungen! Tänk om man kunde komma ihåg första gången en TV-berättelse fick en att gråta.

Kram

Oväsen

2011-06-21T13:39:00.003+02:00

En telefon som ringer långt borta. Jag slumrar i sängen med Noah efter en orolig natt. En signal, två signaler, tre signaler. Telefonen slutar ringa och jag undrar vem det var men orkar inte röra mig ur fläcken.

Senare när jag masat mig ur sängen och går för att kolla vem det var som ringde så ser jag att luren ligger av. Någon måste ha svarat och denna någon måste vara Max.
- Svarade du i telefonen förut, frågade jag.
- Ja, jag ville inte ha en massa oväsen, svarade han irriterat.
- Men, sa du inget då?
- No (på engelska alltså).

Hahaha

Så om ni ringer hit och någon svarar utan att säga något så kan det alltså vara Max som inte vill ha en massa oväsen.

Kram

Vardagshelveten

2011-06-20T09:32:00.002+02:00

Det händer jobbiga saker ibland. Livet tar en vändning som vi helst av allt skulle vilja slippa. Vi prövas och testas och tror ofta att vi inte ska orka ta oss vidare.

Jag kan inte låta bli att tycka att vissa människor får fler livsutmaningar än andra. Visst, alla har vi något att tampas med, men vissa har riktigt tunga bördor som dom kämpar med.

Runt omkring mig finns flera personer som just nu går igenom sina vardagshelveten. Dom kämpar, hämtar kraft, känner att orken tryter, reser sig igen och tar sig vidare. Det är tungt att vara mitt uppe i ett vardagshelvete och det är svårt att tro att det någonsin kommer att ta slut.

Därför skickar jag mina tankar till er som just nu vandrar i livets uppförsbacke. Jag önskar att ni hittar kraft att ta er vidare, ett steg i taget.

Stor kram

Vissa dagar

2011-06-15T11:27:00.003+02:00

Vissa dagar är jobbigare än andra.
De ställer en på prov och testar ens styrka.
Idag är en sådan dag.
En krasslig lilleman som inte kommer till ro.
Inte på dagen och inte på natten.
Soffan var vår viloplats natten till idag.
Kraften sinar. Både i kropp och själ.
Räknar sekunderna tills bättring kommer.
Det är tur att han är så go när han ler.
Det är skönt att storebror kan få honom på bra humör.
I morgon är en annan dag!

Kram

Jobbigt för Zlatan

2011-06-15T08:16:00.000+02:00

Jag älskar att bo i hus! Och jag älskar att ha en trädgård att gå ut i när man vill. Det behövs inte en massa förberedelser och packning som man annars behöver tänka på när man har små barn.

I förrgår var vi ute och lekte i trädgården. Först lekte vi affär och sen skulle vi mysa lite på en picnicfilt. Vi satt där och pratade om något som jag inte kommer ihåg. plötsligt blir Max allvarlig och säger:

- Zlatan har skadat sig och kan inte vara med.

Fast jag är så otroligt ointresserad av fotboll så har jag ändå lyckkats snappa upp att Zlatan är skadad så jag bekräftade bara vad Max sa.

Efter en stunds betänketid undrade Max:
- Går han i skolan?
- Nej, han jobbar, sa jag. Han är fotbollsproffs och spelar fotboll hela dagarna.
- Kommer han hem på kvällen?
- Öh, ja, det gör han.

Tystnad

- Det måste vara jobbigt för Zlatan.

Och där tror jag att vi fick svaret på frågan om Max drömmer om att bli fotbollsproffs :-) Fast å andra sidan konstaterade han några sekunder senare att han inte tänkte bli fotbollsproffs utan tennisproffs i stället.

Kram

Dopbröd

2011-06-12T17:33:00.002+02:00

Till Noahs dop bakade jag ett bröd som uppskattades av många. Flera frågade efter receptet och här kommer det.

1 liter vetemjöl
0,5 dl sirap
4 tsk bikarbonat
1 liter filmjölk
2 tsk salt
2,5 dl havregryn
3 dl solrosfrön
3 dl aprikoser (jag använder icas sort som heter soft)

Klipp aprikoserna i mindre bitar. Blanda sen ihop alla torra ingredienser. Sen häller du i resten och blandar. Smörj en liten långpanna. Häll i smeten. Grädda under ugnens mitt i ca 40 min på 175 grader. Mumsa!

Snorigt värre

2011-06-11T11:52:00.002+02:00

Jaha, då har jag åkt på en sommarförkylning då. Huvudet värker, näsan kliar och jag skrämmer livet ur Noah med mina ständiga nysningar. Jag ser helgen rinna förbi utan att jag hunnit göra något av det som jag hade tänkt mig. Men så är det ibland.

Förra helgen drog vi iväg på en minisemester. Första stopp var Ullared, där vi shoppade loss och övernattade. Max bästa inköp var en pruttkudde och han underhöll diverse besökare på Gekås med sitt upprepande pruttande. Jag kan ju tillägga att pruttkudden har levt farligt sen dess och jag har hotat med att kasta ut den åtminstone en gång.

Dagen efter gick vi upp tidigt, vilket inte är så svårt när man har små morgontidiga barn, och åkte vidare mot Legoland. Vi hade sett fram emot den här resan ända sen vi bokade in den i februari så vi var en aning uppspelta. När vi kom fram till hotellet var det öde på parkeringen och vi trodde att vi skulle vara ensamma på hotellet. Och det var vi nästan. En norsk familj hittade vi som Max och Tony spelade fotboll med. Det fylldes på lite med gäster under dagarna men det var rätt lugnt.

I måndag var det så äntligen dags att gå in på Legoland. Jag har inte varit där sen jag gick i sexan och parken har blivit lite större sen dess. Vilken park! För oss var det verkligen en bra nöjespark och den slår både Liseberg och Gröna Lund. Det finns verkligen något för alla och vi upplevde så många roliga saker. Tiden rann iväg snabbt och helt plötslig dag 2 var kl 17 och alla åkattraktioner stängde. Hoppsan så fort det gick, men oj vad mycket skoj vi hunnit med.

Någonstans på vägen drog jag alltså på mig en förkylning och på hemresan mådde jag inte så bra. Jag trode nog att det skulle gå över rätt snart men det gjorde det alltså inte så nu sitter jag här och muttrar.

Attjo och prosit!

Längtan

2011-06-03T09:26:00.002+02:00

Igår kväll lyssnade jag på radioprogrammet Karlavagnen innan jag skulle somna. Igår handlade det om längtan. Lyssnarna fick ringa in och berätta om sin längtan. Själv låg jag och funderade på vad jag längtade efter. Just då kunde jag inte komma på något särskilt utan kände mig rätt nöjd över att få ligga där. Men nu har jag kommit på det.

Jag längtar efter våra nya uteplats som vi ska göra.

Det är ett stort projekt som kommer att löpa under flera år och jag längtar efter slutresultatet.

Vi börjar i höst med att dränera runt huset och isolera utvändigt. Sen ska vi lägga stenar och anlägga rabatter på framsidan, bygga altan på kortsidan, lägga sten och anlägga rabatter på baksidan. Efter det vill vi bygga ett uterum på gaveln och om Tony får som han vill blir det även plats för en badtunna. Pust! Hänger ni med. Nu befinner vi oss flera år framåt i tiden.

Det kommer att kräva mycket jobb från vår sida, och mycket pengar. Vi kommer att göra det mesta av arbetet själva, ja med hjälp från nära och kära så klart. Men det är något som vi verkligen vill göra och jag längtar tills det är klart så att vi kan gå ut på baksidan och sätta oss bland pioner och irisar som blommar. Jag ska fylla trädgården med doftande växter som timjan och lavendel. Det ska blomma någonstans varje del av växtsäsongen, från april till oktober. Men framförallt ska det finnas mycket att äta. Miljarder små röda smultron som man kan plocka direkt från plantan, solvarma hallon som vi snyter framför näsan på hungriga små larver, gräslök och persilja måste vi också ha, rabarber och vinbär är också ett måste.

Vår trädgård ska vara skön, vacker, mumsig och alldeles underbar.

Jag längtar!

Kram

Sommartider är plåstertider

2011-06-02T13:24:00.004+02:00

Nu är sommaren här och det märks på fler sätt än vädret. "Den blomstertid nu kommer" sjunger man men det borde nog heta "Den plåstertid nu kommer". På några få dagar har Max stupat rätt ner i asfalten och spräckt läppen, slagit i huvudet när han trillade ur hängmatan och fått en rejäl sticka rätt in foten. Själv har jag blivit biten av en fästing för allra första gången. Usch!

Nu dras uppmärksamheten åt annat håll och jag går och sätter mig på Max café. Där bjuds det på alla möjliga läckerheter. Mums!

Kram

DOP

2011-05-29T21:23:00.002+02:00

Är helt utmattad men måste skriva ett inlägg ändå.

I dag har vi haft dop för finaste Noah. Vi hade begränsat oss till närmaste familj och släkt för att få ner antalet gäster. Ändå kom vi upp i 43 gäster som firade den här dagen med oss. Det känns som att jag har förberett den här dagen i flera veckor och de senaste dagarna har minst sagt varit intensiva. Men jag har som vanligt haft enormt mycket hjälp av min mamma, min syster och min systerdotter. Utan dom hade det inte blivit så bra som det blev.

Dagen har varit fantastisk. Härlig stämning, uppskattad mat, bra präst och fina ord. Prästen hade lagt till en berättelse om Noah som var riktigt fin och det kändes jättebra. Det var en härlig känsla att blicka ut över bänkraderna och se så många människor som vi hör ihop med.

Tack alla som var med och gjorde den här dagen så minnesvärd.

Kram

Klättrar på väggarna

2011-05-24T16:03:00.002+02:00

I dag klättrar både Max och jag på väggarna här hemma. Mormor är på väg hit med tåg och nu längtar vi. Det är alldeles för länge sen som hon träffade Max och allra första gången som hon träffar Noah. Om om det inte vore nog så kommer flera efterlängtade släktingar hit till helgen. Pappa och hans fru, båda mina systrar och flera syskonbarn kommer. Det ska bli så kul :-)

Så nu laddar vi genom att klättra på väggarna.

Kram

Tacksam

2011-05-15T16:16:00.002+02:00

I dag har vi varit i kyrkan och träffat prästen inför Noahs dop. Man går igenom dopakten och bestämmer psalmer. När vi satt där insåg jag att dopet handlat mycket om glädjen och tacksamheten över det barn man har fått och då kändes det så rätt.

Jag är så oerhört tacksam för mina barn. När Max kom tänkte jag inte så mycket på det för allt gick så lätt. Det var lätt att bli gravid, graviditeten var lätt och att förlossningen var jobbig kändes inte så konstig i sammanhanget. Alla förlossningar är ju jobbiga på sitt sätt.

Med Noah har allt varit så annorlunda. Vi kämpade och gick igenom flera missfall. Bara det gjorde att varje graviditet kändes som en ömtålig gåva som när som helst kunde tas ifrån oss. När sen blödningarna började och jag insåg hur lyckligt lottade vi var som bodde här i Sverige så blev den förut så ömtåliga gåva ännu mera värdefull.

Jag är enormt tacksam för att vi finns här i dag. Varje graviditet och barn är ett under. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet. Alla människor får inte uppleva detta. Och alltför många uppskattar inte den gåva som de har fått. Det gör mig ont att höra om alla barn som far illa och som har föräldrar som inte tar hand om dom. Det är något av det värsta jag vet och jag har absolut ingen förståelse för föräldrar som inte tar hand om sina barn. Och att vuxna med vilje kan skada barn är för mig helt obegripligt.

Jag önskar att alla barn får ha någon hos sig som inser vilken gåva dom är. Att de får ha någon som uppskattar dom och älskar dom. Varje barn skulle bli kramat ofta och få höra orden "du är underbar" tills dom verkligen förstår det.

Kram

Liten kille men stora tankar

2011-05-10T21:51:00.002+02:00

I kväll släppte äntligen spärren för Max och han började berätta om sina tankar. Han berättade att han inte vill gå till dagis eftersom han saknar oss så mycket. Han drömmer mardrömmar om att bli lämnad på dagis. Han är rädd för att jag ska hamna på sjukhus igen. En period som var så extremt jobbig för honom. Han är också rädd för att vi ska få en till bebis eftersom han tror att jag kommer att ligga på sjukhus då. Han blir ledsen när han tänker på allt ondskefullt som finns i världen. Och han är rädd för att dom han älskar ska dö. Han saknar sina mor- och farföräldrar och önskar att dom fanns närmare.

Det var många magont och tårar som kom fram ikväll vid läggdags. Så många stora tankar och känslor för en så liten kille. Det är tungt att bära och jag försöker att hjälpa honom att hantera dom så gott jag kan. Men det är stora tankar även för mig.

Kram

En riktig snackis

2011-05-10T08:30:00.002+02:00

I dag leker livet för lilla Noah. Ögonen glittrar och han är på topp. Det är ljuvligt. Han snackar oavbrutet och har riktigt skoj. Det har han även kl 03 på morgonen så i natt/morse fick pappa T sätta i öronproppar i öronen fast han sover i ett annat rum. Haha. Själv njuter jag av att det är en snackande bebis och inte en skrikande som ligger bredvid mig. Även om han låter som en knarrande dörr ibland :-)

Här lyser solen och dagen ser lovande ut. Har vi tur så får vi besök av kusinen med barn idag. Det blir skoj.

Kram

Detektivarbete

2011-05-09T13:29:00.003+02:00

I går vaknade Noah med någon form av allergisk reaktion (troligtvis). Rödflammig och knottrig och ledsen. Hela dagen var han ledsen. Stackars liten. Vad det beror på är jag osäker på. Det är ju inte så lätt att veta. Troligtvis något han hade fått i sig.

Samtidigt så knorrar hans mage över att få riktg mat. Den är så trög och han blir gnällig och gråtig. Vi har olja i maten och han mumsar katrinplommonpuré. Men det hjälper liksom inte. Så nu har vi tagit en paus i grötätandet ett tag. Och i em åker vi till BVC för att visa upp hans prickar och prata om hans mage.

Det är inte så lätt att vara en liten kille med en knorrig mage. Och att vara mamma är som att vara detektiv.

Men dagarna när magen sköter sig så njuter vi av att vara lediga tillsammans, killarna och jag. Max är hemma med mig och Noah och nu när det är sommar igen så går vi in och ut ur huset som vi vill. Lite utomhuspyssel varvat med legobygge och sagoläsning. Just nu plöjer vi igenom mina gamla seriealbum, dvs Asterix och Obelix och Lucky Luke. Jag vet inte hur mycket Max egentligen hänger med men han gillar det :-)

Jag njuter verkligen av att vara hemma. Det är fantastiskt skönt! Jobbigt ibland så klart men det är det ju när man jobbar också.

Kram

Namnam

2011-05-05T10:20:00.002+02:00

Pyreliten har redan hunnit bli 4 månader och det är äntligen dags med smakportioner. Jag har längtat efter det under nätter fyllda av amning. För att friska upp minnet lite så läste jag på i böcker och på internet om hur man ska gå tillväga. Överallt läste jag att man får vara beredd på att bebisen inte vill äta och att den mesta maten kommer att hamna utanför. Så jag var inställd på att vara nöjd om vi fick in någonting i munnen på honom. Men vad hände? Jo han älskade gröten och ville bara ha mer. Helt plötsligt satt jag där med ett annat dilemma - hur mycket är lagom för en liten bebismage som aldrig har ätit fast föda? Jag har fortfarande inte fått något svar på den frågan men vi fortsätter att mata. Nu har vi dessutom testat pureéer, både potatis och palsternacka. Pyret gapar och vill ha mer och mer. När portionen har tagit slut blir han arg och fortsätter att gapa. Det är tydligen mumsigt med riktig mat.

Dessvärre klantade jag till och köpte banangröt. Banan är ju stoppande och passade inte alls för lilla pyretmagen. Men nu har vi ändrat lite i dieten och allt rullar på som det ska.

Igår hände dessutom en annan häftig grej. Helt plötsligt rullade han över från mage till rygg. Det var jag inte beredd på. Han har inte visat något intresse för att vända på sig. Han vill mest sitta och stå. Lite otålig är han nog och vill helst hoppa över ettt par utvecklingssteg. Det ska bli spännande att se hur aktiv han blir sen när han själv kan välja vad han ska göra. nu får han ju mest förlita sig på sin halvsega mamma :-)

Nu är det dags för dagens träningspass - magläge på filten.

Kram

Har har natten varit?

2011-05-03T08:45:00.002+02:00

Varje morgon innan min sambo åker till jobbet kommer han in till mig och frågar hur natten har varit. I morse svarade jag - helt ok. Det innebär att Noah bara har vaknat tre grr sen jag gick och la mig. Det känns så fel att svara - helt ok - när det betyder att jag inte har fått mer än 4 timmars sammanhängande sömn. Det är ju mig vi pratar om! När jag gick i gymnasiet tyckte jag att det var otänkbart att gå upp innan 06. När jag pluggade på universitet blev jag arg om någon ringde innan 10 (fast då gick jag och la mig liiiite senare än jag gör nu). I hela mitt liv har jag varit besatt av att sova ett visst antal timmar varje natt och jag vet inte hur många gånger paniken har varit nära när jag vid läggdags insett att jag inte skulle få sova mina timmar. Min pappa har lärt mig att det viktigaste är att kroppen få vila. Man klarar alltid av några sömnlösa nätter. Det värsta som händer är att man blir trött. Det är något som jag har tänkt på många gånger och som faktiskt har hållt paniken borta.

När jag sen fick barn, ett barn med sömnsvårigheter, fick jag lära om. Max hade perioder när han inte sov längre än 45 minuter i sträck. Och det betyder att jag faktiskt tycker att en natt med 4 timmars sammanhängande sömn är helt ok. När det var som värst med Max var jag lycklig över att bara ha vaknat 5 gånger under en natt.

Fast sömnbrist har sina biverkningar. Jag är seeeg, segare än en sömngångare skulle jag tro. Hjärnan funkar inte särskilt bra och det tar ibland lång tid från det att jag hör en sak tills dess att jag förstår vad det innebär. Men det går över. Det är något jag verkligen har tagit till mig efter höstens sjukhusvistelse. Det går över - det gäller bara att härda ut!

Sjukhusvistelsen har också gjort att jag njuter ännu mer av varje ögonblick med mina barn och min sambo. Jag behöver bara tänka tillbaka till december för att känna mig nöjd och lycklig över att vara hemma. För ärligt talat så sover man inte så bra under dom omständigheterna heller och då vaknar jag hellre av Noahs skrik.

Allting är relativt och måste sättas i sitt sammanhang. Det gäller för allt i livet. Ta inget för givet för du vet inte hur livet kommer att ändras och framförallt så vet du inte hur du kommer att förändras. Det är en av de saker som är spännande med livet. Vem kommer vi att vara vid vägens slut?

Kram

Mina killar

2011-05-01T08:27:00.003+02:00

Det var en evighet sen jag hade bilder här i bloggen. Men nu har jag äntligen kommit på ett sätt att enkelt kunna redigera mina bilder så kanske, men jag säger bara kanske, kan det bli fler bilder här i bloggen framöver.

Här är tre nytagna bilder. Först ut är den minsta solstrålen som är en riktigt liten snackare. I förrgår skrattade han t o m i sömnen :-)

Sen kommer min lilla badare. Om han fick bestämma skulle han sitta kvar i farmors och farfars badtunna än. Det är härligt att bada! Han är ju också en liten solstråle trots att han är 4-år och vill bestämma allt själv.

Och sist kommer syskonen tillsammans. Kanske inte det bästa av kort men jag är nöjd att båda tittar in i kameran :-)

Idag ska jag ta mig till IKEA. Jag vet faktiskt inte när jag var där senast. Det måste vara minst ett halvår sen.

Hoppas att ni alla får en skön 1 maj, även om den verkar bli kylig.

Kram

Irriterad

2011-04-28T08:47:00.002+02:00

Titt som tätt blir jag irriterad över puckade journalister som tror att dom gör ett bra jobb när dom ställer idiotiska frågor. Att frågorna ska vara genomtänkta har tydligen aldrig slagit dom in.

Igår släpptes bomben i friidrottsvärlden. Patrik Sjöberg har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Vid hans sida står flera andra kända friidrottare som också har blivit utsatt för övergrepp av samma man. Journalisten ställer en fråga som låter ungefär så här:
- Är det rätt att anklaga någon som är död?

Patrik Sjöberg ger faktiskt ett utmärkt bra svar på den frågan.
-Är det rätt att utsätta mig och mängder av andra unga pojkar för sexuella övergrepp.

Det är säkerligen inte helt lätt för dessa personer att träda fram och berätta om övergreppen. Då spelar det ingen roll om förövaren är död eller inte. Det hela handlar ju om att skydda unga idrottare och att skapa ett bättre skydd för dom. Att få upp ögonen för den makt som tränare har över unga människor.

Vi måste hitta alla vägar vi kan för att stoppa övergrepp på barn!

Kram

Plötsligt så händer det

2011-04-19T09:22:00.002+02:00

Gissa vad som hände i förrgår? Vi var ute på gården och fixade lite och då sa Max till mig: - Jag vill gå till dagis. - Vill du, sa jag lite lätt förvånad. Det visade sig att han saknar sin kompis så mycket att han vill träffa honom. Mitt inre jublade men jag försökte att inte låta alltför entusiastisk. Så igår ringde vi till dagis för att kolla om kompisen skulle vara där idag. Och det skulle han så i morse åkte Max till dagis igen. Snacka om att en stor sten föll från mitt hjärta. Och vilken bra timing för jag har fått en tid till vårdcentralen för att kolla upp mitt domnande ben. Jag misstänker att läkaren på VC inte vet vad det beror på så jag kan nog räkna med att få åka iväg igen. Max var ju hemma igår när jag pratade med VC och efteråt så pratade vi lite han och jag. Det visade sig att han blev rädd för att jag inte skulle komma hem igen - att det skulle bli som i höstas. Då skulle jag ju bara på ett läkarbesök och så blev jag kvar i flera veckor. Stackars liten! Det var en händelse som satt sina spår i honom. Som tur är ser jag hur han slappnar av mer och mer. Men nu är det dags att göra sig i ordning och dra iväg. Håll tummarna för att det bara är en liten nerv som sitter i kläm! Kram

Hoppa hopprep

2011-04-18T12:40:00.002+02:00

Jag minns en tid när de första vårdagarna fick att leta fram ett hopprep och ge mig ut på gården för att hoppa. Att hoppa hopprep var något av det bästa jag visste när jag var liten. Suget finns kvar men orken är som bortblåst. Flera nätter i rad har pyret sovit dåligt och för varje dag försvinner orken lite mer. Jag hatar det! Det finns så mycket som jag vill men som jag inte orkar. Min hjärna vilar ju inte direkt och den ser allt som jag vill eller skulle behöva göra. Usch, jag känner med alla dom som fått sin ork nedsatt på obestämd framtid. Jag vet ju i alla fall att det här är övergånde. Pyrets sömn kommer att bli bättre och om några år kommer de här dagarna bara att vara ett minne blott. En sak har jag i alla fall gjort som jag dragit på alltför länge. Jag har ringt till vårdcentralen för att få en läkartid. Sen min sjukhusvistelse i höstas har jag haft problem med att höger ben domnar bort när jag sover. Nu känner jag av det även när jag är vaken. Jag har läst att det kan bero på att en nerv sitter i kläm men man vet ju aldrig så det är bäst att få det undersökt. Så nu sitter jag i väntans tider och väntar på att telefonen ska ringa... Kram

Är den ond - eller?

2011-04-17T18:45:00.002+02:00

Hur många gånger har du fått frågan: - Är den ond - eller? Och hur många gånger har den frågan gällt en blomma? Max kom in med en blomma som han hade plockat. Han hade passat på att ge den ett bad i vattentunnan också. Så lämnade han över blomman och sa att han tyckte den var fin. När jag gick in i köket hör jag hans späda stämma fråga om blomman var ond. Jag blev lite ställd och frågade: - Öhhh, nej. - Ska den rensas? Aha, där gick det upp ett ljus för mig. Han vet om att det finns blommor som man får plocka och dom som man inte får plocka. Inspirerad av Lego Star Wars så har han bestämt sig för att blommor som man får plocka är onda. Det är vad jag kallar logik. Kram

Systemfel

2011-04-13T21:09:00.002+02:00

Mitt stackars lilla pyre! Hans mage bråkar med honom fortfarande och det är så jobbigt att se honom ha ont. Han skriker och spänner sig och vrider och vänder. Man kan se hur ont han har när man tittar in i hans tårfyllda ögon. Lilla älsklingen! Jag kan inte låta bli att tycka att naturen har gjort ett stort konstruktionsfel. Det är många bebisar som har ont i magen den första tiden men jag förstår inte vitsen. Varför ska de behöva plågas så? Nu hoppas jag bara att hans mage ska rätta till sig snart för jag vill verkligen inte att han ska behöva ha ont mer :-( Kram

Sounds of Hagtornsvägen

2011-04-12T08:59:00.002+02:00

Om någon skulle få för sig att tjuvlyssna på våra morgonsamtal skulle hon/han nog bli lite fundersam. Det som skulle höras är ljud av olika slag blandat med utförliga förklaringar av en rymdskeppskonstruktion. Ett rymdskepp svischar förbi och avfyrar sina kanoner för att en stund senare krascha någonstans på planeten Hoth. En utförlig förklaring om vem som sköt vem och vem som är ond eller god följer som en naturlig följd. För att en stund senare, efter intensivt legokrafsande, följas av ytterligare ett kraftfull rymdskepp med många kanoner. Samtidigt hörs odefinierbara bäbisljud från köket som följs av lika odefinierbara mammaljud. Och nu bör ni läsa följande ord i falsett. - Gosi, gosi, gooooo - Busi, busi, buuuuus - Bodi, bodi, booo Ja ni fattar va. Om den tjuvlyssnande personen också har förmågan att känna av sinnesstämningar skulle hon/han rätt snart inse att hushållet är allt annat än stabilt. Rymdresor kan snabbt förvandlas till ett inferno av legobitar som antingen inte sitter som dom ska eller som kraschar på helt fel plats eller sätt. Och det trivsamma bebisjollret kan på en sekund bytas mot otåliga snyftningar eller gallskrik varpå den falsettpratande mamman också ändrar röstläge. Hushållets största fiende är fallande blodsocker och det händer alltför ofta att blodsockernivån sjunkit till en katastrofal nivå hos samtliga hushållsmedlemmar samtidigt. Och de ljud som man kan höra då ska vi inte skriva ner här :-) Men nu hörs ljudet av en pysande kaffebryggare och prasslet av ett kakpaket så mamman i huset ska försöka få sig en stund av njutning innan nästa rymdskepp kommer farande. Kram

Tro det eller ej

2011-04-11T09:39:00.003+02:00

Det verkar som att vi håller på att fixa till en dagsovarrutin :-) Äntligen har Noah börjat få ett visst ät- och sovmönster som vi kan förhålla oss till. Ätrutin har han visserligen haft hela tiden men dagsovningen har det varit lite si och så med. Men nu så håller vi tummarna för att det går åt rätt håll. Kanske beror det på att Max inte varit på dagis på ett tag. Han har fått ta ledigt på obestämd framtid. Det känns inte bra att skicka iväg honom till dagis när han inte vill. Jag har ju möjlighet att ha honom hemma och jag skulle ångra mig efteråt om jag tvingade honom att gå. Dessutom så tillbringade vi i stort sett hela december med att längta efter varandra. När jag låg på sjukhuset bestämde jag mig för att ta tillvara på varje dag jag har med mina barn. Man vet aldrig vad som händer. Det verkar dessutom som att jag tagit rätt beslut. Max är överlag en mer harmonisk kille nu och verkar trivas bra med livet. I morse när Tony skulle gå till jobbet hörde jag Max ropa efter honom: - Hoppas att du får en bra dag på jobbet pappa! Sen sjöng han en liten sång som går så här: - Jag är så lycklig. I dag hände det en grej. Det känns som solen lyser inom mig! Jag låg i sängen och samlade kraft till att gå upp. När jag hörde Maxs stämma så kom energin farande och det blev genast mycket lättare att gå upp. Överlag tycker jag att den här mammaledigheten känns bättre än den förra. När jag var hemma med Max kände jag mig en aning understimulerad och jag längtade efter att få börja jobba igen. Den här gången finns det ingen chans att jag är understimulerad och jag längtar inte tillbaka till jobbet. Till er som väntar på bilder så kan jag meddela att jag har installerat ett bildprogram och kan snart lägga upp bilder igen. Den som väntar på något gott... Kram

Orimlig ekvation

2011-04-09T20:18:00.002+02:00

Hela dagarna går jag och tänker på blogginlägg som jag ska skriva när jag får chans att slå mig ner framför datorn ostörd. När får jag då tid att slå ner rumpan? Jo på kvällen vilket innebär att min energi är försvunnen sen flera timmar tillbaka. Och när energin har flytt sin kos så fungerar inte hjärnan så pass att jag kan skriva några vettiga inlägg. Det enda som jag kan tänka då är - sova, sova, sova. Men det skulle ju vara så trist att skriva om att jag vill sova varje kväll så därför hoppar jag över det. Men då blir den här bloggen så tom och tråkig. Det är en svår ekvation det där. Tänk vad roligt det var om jag kunde läsa in mina tankar istället och lägga upp som en ljudfil. Det skulle vara riktigt skojigt. Frågan är bara om det skulle vara lättare att få tid/ork till det :-) Med hopp om att få ner något vettigare en annan kväll! Kram

Nödvändigt ont

2011-03-24T13:49:00.002+01:00

Jaha, så var det dags för Noahs första vaccininering. Man kan sammanfatta det hela med att han gallskrek otröstlig i 20 minuter. Det var svettigt kan jag säga och oväntat. Max reagerade aldrig så starkt. Men jag vet ju själv att olika personer är olika bra på att ge sprutor. Det spänner lite säger dom sen går man därifrån med en ordentlig smärta. Jo tack - jag vet hur det känns. Stackars lilla Noah! Jag lider med dig men nu är det över för den här gången. Nästa gång ska jag ge dig panodil i förebyggande syfte.

Det var också dags att väga och mäta. Vår lille buddah som har blivit 3 månader är 60 cm lång och väger 6 kg. Det innebär en tillväxt på drygt 1 kg per månad. Det är duktigt det :-)

Kram

Kluven

2011-03-15T10:44:00.003+01:00

I dag var det dags för Max att gå till dagis igen. Han var hemma förra veckan eftersom vi har varit förkylda. Men nu så skulle han dit igen. Tony är bortrest så det var jag som skulle lämna. Det är ett projekt i sig att komma iväg på morgonen med en liten bebis och en storkille som inte vill klä på sig. Det är alltid samma visa när vi ska någonstans. Han vill inte klä på sig och vi blir nästan alltid irriterade på varandra. Men eftersom jag vet om det här så gick jag upp i god tid för att inte känna mig stressad.

Påklädningen blev dock inte det stora "problemet". Max ville inte gå till dagis.

- Jag vill inte!
- Vill du att jag ska vara ledsen?
- Jag blir ledsen när du lämnar mig!
- Jag vill inte att du lämnar mig!
- Jag tycker det är bättre att vara ledig!

Det är några smakprov på hur han uttrycker sig.

Jag känner mig kluven. Han har ju rätt. Jag vill inte att han ska vara ledsen. Men jag tror inte att han är det hela tiden och jag tror verkligen att han har kul med sina kompisar. Jag kan inte stimulera honom på det sättet just nu. Vissa dagar tar Noah mycket plats och då får Max leka själv. Det behöver inte vara något fel i det men jag vill inte att han ska behöva göra det varje dag.

Samtidigt tror jag på att man ska lyssna på barn och ta det dom säger på allvar. Han kanske mår bäst hemma. Det är inte helt osannolikt. När jag var liten tyckte jag också om att vara hemma. Det där med att leka med kompisar kom senare.

Ja, det är svårt att veta hur man ska göra.

I morse fick han i alla fall åka till dagis fast vi kom överens om att han fick ringa hem om han ville bli hämtad. Jag berättade för personalen vad vi kommit överens om så att de skulle veta att det inte var något konstigt om han bad om det.

Vi får väl se hur det känns när jag hämtar honom. Verkar han glad - ja då vet jag att han har haft det bra.

Kram

Är det verkligen sant!

2011-03-14T10:38:00.002+01:00

I natt vaknade jag och kollade på klockan. Den visade att klockan var runt 02. Noah hade inte vaknat en enda gång på hela natten än och det är rekord. Men eftersom han verkade sova gott la jag huvudet på kudden och somnade om. Två timmar senare vaknade han och vill äta.

Det är ju otroligt! Vilken grej. Det har jag aldrig upplevt innan. Dagen blir onekligen lite lättare när man fått sova på natten.

Samtidigt är det lustigt hur man ställer om sig. Innan jag fick Max hade jag tyckt det var pest och pina att bli väckt kl 04. Jag hade aldrig trott att jag skulle orka gå upp kl 05 på morgonen. Det fanns inte en chans att jag tyckte det var skönt att få gå ner i tvättstugan eller få plocka ur diskmaskinen i fred.

Livet förändras, så är det bara. Det är liksom ingen idé att fundera för mycket på framtiden för man kan aldrig föreställa sig hur den kommer att bli. Vi har helt enkelt inte alla pusselbitar. Självklart kan vi fundera på vad vi vill ha ut av framtiden och vilka mål vi vill nå. Det tror jag bara är bra. Men att grubbla över allt som kan hända är ingen idé. Det händer saker som man inte ens visste fanns och de saker som man gått omkring och varit rädd för kommer aldrig i ens väg.

Kram

Hur är det möjligt?

2011-03-01T10:06:00.003+01:00

Tänk att två små bebisar kan vara så lika till det yttre och så olika till sättet. För varje dag som går kommer Noahs personlighet fram mer och mer. Det är så spännande! Det här är en av de bästa sakerna med att vara förälder - man får följa en ny människas utveckling. Sin egen utveckling är ju inte så lätt att se även om det är den som är närmast. Men med sitt barn får du vara med om varenda litet steg framåt. Det är häftigt!

Så här långt kan jag konstatera att Max och Noah är riktigt olika. Max hade jobbigt med sömnen. När det var som värst sov han 45 min i sträck. Så höll han på i över ett års tid. Jag vet inte hur många nätter jag i upplösningstillstånd försökt få honom att sova. Vi försökte ALLT och jag är fortfarande allergisk mot den som nämner ordet 5-minutersmetoden. Han var dessutom väldigt mammig men så länge han fick vara i famnen så var han nöjd. Han har hela tiden haft ett glatt humör och är fortfarande en riktig solstråle.

Med Noah är det tvärtom. Han sover på nätterna, i alla fall i tre timmar i sträck, och det är bra för att vara så liten. Men den största sensationen är att han kan somna själv. Lägger jag ner honom i sängen eller korgen så somnar han av sig själv efter en stund!!! Jag vågar knappt tro att det är sant! Det hände typ 1 gång med Max. Håller det i sig så är det guld värt. Kruxet är att Noah har en mage som är jobbig vilket gör att han under dagarna inte är särskilt glad och han blir inte nöjd bara för att man tar upp honom. Så Noah är ofta en ledsen liten skrikbebis på dagarna medan Max var en ledsen liten skrikbebis på nätterna.

Det är fascinerade att två barn kan vara så olika.

Det ska bli spännande att se hur Noah utvecklas när magontet har lagt sig. Det är klart att han är ledsen när magen krånglar. Men sen när den har ordnat till sig så kanske vi kan få se mer av hans glada ansikte som skymtar fram ibland.

Kram

Långt borta men ändå nära

2011-02-24T08:16:00.003+01:00

Här om dagen var Max och jag ute på promenad. Ja, Noah var också med men han var inte så aktiv :-) Vi hade ett litet snack om livet. Det började med att vi såg två elektriker på ett dagistak. De höll på att dra ledningar till utebelysningen.

- Sånt där jobbade morfar med, sa jag.
- Gör han inte det nu då, undrade Max.
- Nej, han har slutat jobba, sa jag.
- Tänk när pappa har slutat jobba, sa Max. Då kan han vara hemma och leka med oss.
- Ja, svarade jag. Fast då får han nog leka med dina barn för det dröjer lång tid.

Jo, det tyckte ju Max var bra och så pratade vi om det en lång stund. Och då kom vi in på att han skulle flytta hemifrån en dag. Det tycker han ju är lite konstigt. Varför skulle han vilja flytta? Det kan han inte fatta. Men den här dagen tänkte han nog att en dag skulle han kunna flytta.

- Då måste jag flytta långt bort och så kan ni komma och hälsa på.
- Men varför måste du flytta så långt bort då, undrade jag.
- Som till farmor och farfar, svarade Max.

Då gick det upp ett litet ljus i min skalle. I Max värld bor de flesta nära släktingar långt bort. I Kumla, i Mora, i Stockholm, ja till och med i Brasilien. Vi träffas inte så ofta med pratar ofta med och om varandra. Max vet om att han har många släktingar runt omkring som bryr sig om honom. Då är det inte så konstigt om han tror att man måste flytta långt bort när man flyttar hemifrån.

Vi fortsatte prata lite och jag förklarade att man inte alls behöver flytta långt bort. Det finns många som bor nära sina föräldrar även när de är vuxna - i alla fall i samma stad.

Att bo långt borta från sin familj kostar på. I mitt fall var det inget egentligt val. Jag har alltid tänkt att jag ska bo i Linköping. Jag visste inte när eller hur jag skulle komma dit, men jag har alltid haft en längtan hit. Men det är klart att det är jobbigt och tufft ibland. Jag hade velat kunna åka hem till mina syskon eller mina föräldrar över dagen, eller gå och fika, eller göra andra saker. Det känns extra mycket vid födelsedagar. Jag vet att alla i Mora träffas och firar någon och så sitter vi här hemma och kan bara vara med på telefon.

Samtidigt vet jag att vi är levande i varandras liv. Att vi tänker på varandra och att avståndet inte minskar vår gemenskap. Det finns inga geografiska hinder för mänsklig närhet - den finns i vårt inre. Så även om ni finns långt borta så är ni oss ständigt nära!

Kram L8

HIPP OCH HURRA

2011-02-22T08:08:00.002+01:00

I dag är en riktig kalasdag här hos oss. Max fyller 4 år och vi ska fira med pannkakstårta och korv med mos. Paket blir det också så klart.

Hipp hurra älsklingen min!

Kram

Förvånad och euforisk

2011-02-10T09:05:00.002+01:00

Det gick! Så känns det i hela min kropp just nu.

I natt testade jag en sak som aldrig fungerade med Max - att låta Noah sova i egen säng. Till min stora lycka och förvåning så funkade det! Haha, jag är så lycklig över detta. Han vaknade lika många gånger så det är ingen skillnad men sömnen däremellan var så mycket skönare.

Nu håller jag tummarna för att det ska hålla i sig. Men jag har goda förhoppningar för han är mer nöjd med att ligga själv på dagarna än vad Max var.

I dag har snön kommit tillbaka till oss så det blir definitivt en "stanna inne-dag". Har letat fram receptet på mina favoritkakor - strassburgare. Jag älskar dom och hoppas verkligen att jag har morfar med mig nu :-)

Kram

Humörhöjaren

2011-02-09T21:03:00.002+01:00

Idag lekte Max och jag sjörövare. Under en intensiv svärdsstrid utbrast jag:

- Nu har du satt din sista potatis!

Då svarar min motståndare:

- Nehej, för då har jag flera miljoner tusen till!

Behöver jag tillägga att det sade med inlevelse.

Det är svårt att hålla sig för skratt. Jag undrar vad han tänkte om mig. Han måste ha funderat över hur potatisarna kom in i bilden :-)

Kram

TACK

2011-02-07T14:35:00.001+01:00

Ville bara tacka för era kommentarer till förra inlägget. Både i bloggen och på andra sätt.

KRAM

Att leka räknas inte

2011-02-06T21:35:00.003+01:00

Just nu är jag arg - riktigt förbannad faktiskt - och ledsen

Har just fått höra att leka inne inte är tillräckligt bra och att Max riskerar att förslappas. Att vi under en dag bakar(antingen riktiga saker eller med trolldeg), leker med lego, "dansar" till Mora Träsk, läser saga, leker med bilar, har springtävling i hallen eller liknande räknas inte. Nej, det enda som räknas är att regelbundet ha en aktivitet som att varje måndag åka till simhallen eller åka skridskor.

Jag vet att vi inte är ute så mycket just nu. Och Max är inte intresserad av en regelbunden aktivitet. Jag har inte fått till så mycket utelek hittills. Max vill ju att man ska leka med honom och Noah har inte kommit till ro i vagnen. Det har kännts svårt eftersom jag inte har kunnat dela på mig. Har tänkt att när det blir bättre väder kommer vi att vara ute mer. Då kan jag amma ute och behöver inte gå in så fort Noah blir ledsen. Då kommer vi också kunna vara i trädgården att leka. Men det duger inte. Det är hemskt dåligt av mig.

Sånt här gör mig ledsen. Jag försöker verkligen få ihop dagarna så att de ska bli så bra som möjligt för Max, Noah men också för mig. Noah vaknar typ fyra ggr per natt och det tar på mina krafter. Att då få till det med utelek varje dag mellan alla magknip och ätningar, Max eller Noahs, det fixar inte jag. Hellre är jag inne, är glad och får ihop dagen. Sen njuter jag av helgerna när jag kan få hjälp att få ihop dagen så att vi kommer ut. Och jag längtar varje dag efter bra väder så att vi kan komma ut och gå. Det börjar ju funka med ståbrädan nu. Det har det inte gjort tidigare pga dåligt väglag.

Jag försöker att inte ta åt mig med det gör jag. Det är surt när man gör sitt yttersta men får höra att det är skit. Att jag sen är trött och lite sliten gör det inte lättare. Så därför går jag och lägger mig nu och hoppas att ilskan har runnit av mig till i morgon för då är det dags för en ny dag.

Kram

Var glad

2011-02-04T11:45:00.003+01:00

Det finns en psalm som jag lärde mig i skolan som fortfarande hänger med. Under årens lopp har jag retat upp både en och en annan genom att sjunga den högt. Kanske känner ni igen den? Den går så här: - Var glad, var glad, var glad i din herre och gud. Jag brukar skippa de sista orden och bara sjunga var glad-delen för det är just det jag känner när jag sjunger :-D Men som sagt, MÅNGA blir uppretade. Hehe!

Men jag gillar att vara glad! Musik är en sak som gör mig glad och barnslig som jag är blir jag just nu glad av Mora Träsk. Jag köpte deras best of-paket med två CD och en DVD så nu diggar vi för fulla muggar.

En annan sak som jag blir glad av är post. Och då menar jag främst riktig post som kommer till brevlådan. Det behöver inte vara något avancerat. Det räcker med ett kort som säger att någon tänker på just mig eller oss. Är det sedan något extra med som visar att avsändaren har tänkt till lite extra det så klart extra skojigt.

Jag har den stora förmånen att ofta få sån här rolig post. Ibland är det handgjorda kort, ibland en chokladkaka eller en bra bok och igår fick Max ett paket proppat med virkade kakor och bakelser från mormor. Varje gång jag ser korten (som sitter uppe på mina väggar) eller bakelserna eller vad det nu än är så vet jag att det finns någon där ute som tänker på mig/oss och det värmer.

Så visa lite omtanke till era nära och kära och skicka en tanke med post. Och om man inte gillar posten så kan man alltid maila och säga att man tänker på någon. Det värmer också :-)

Kram

Sega dagar

2011-02-03T09:47:00.002+01:00

Inte så mycket sammanhängande sömn i natt så i dag är hela jag seg. Kroppen vill liksom inte lyda hjärnans order och varje rörelse känns ansträngande. Huvudet kan inte tänka en enda hel tanke. Jag kommer på mig själv att hamna i någon slags tankeloop som låter - öööööhhhhhh. Jag skulle nog kunna stirra rakt ut i tomma luften i ett okänt antal minuter utan att reagera - ja om jag inte blev störd av någon så klart :-)

Noah har perioder av ont i magen. Då skriker han oavbrutet och det finns inget man kan göra men man försöker ju ändå med alla möjliga knep. Klappar, och bubbar, och vänder och vrider och kramar och nynnar. Men sen försvinner skriket och ontet som i ett trollslag och man vet inte riktigt vad som gjorde susen. Felsökning på spädbarnsgråt är inte riktigt min grej, tyvärr.

Det är en sån här segisdag som alla principer far åt skogen. Titta på TV en halv dag - helt ok! Äta frukost framför TVn - helt ok. Dra fram alla bilar innan legot är undanplockat - helt ok! Kör på! Minsta motståndets lag är min melodi så länge jag är som en seg råtta. Som tur är har jag inte så många principer utan gillar flexibilitet och nytänkande - även om det innebär att äta macka i badkaret :-)

Om några veckor fylle Max fyra år. Det är så spännande! Och som vanligt längtar jag lika mycket som Max. Jag gillar ju att få presenter själv men jag gillar också när andra får presenter och jag gillar att köpa presenter. Och i det här fallet så är ju jag en vinnare. Jag får köpa presenter och se när någon annan blir glad. Samtidigt så får jag ju nya leksaker att leka med :-) Det är ju underbart! Hehe - jag gillar det!

Kram

God natt

2011-01-29T22:47:00.002+01:00

Vissa kvällar vill jag bara inte gå och lägga mig. Det spelar ingen roll att jag är så trött att min kropp säger åt mig att sova. Det spelar ingen roll att min hjärna berättar att jag som spädbarnsförälder behöver varje minut av vila. Jag vill inte gå och lägga mig.

Liksom tjuren Ferdinand vill jag bara sitta här och lukta på blommorna. Fast i mitt fall finns det ingen korkek eller inte ens några blommor. Här vid datorn finns ju inte ens en krukväxt.

I mitt fall vill jag bara njuta av stillheten, tystnaden. Ingen som stör mina tankar. Ingen som vill att jag ska göra något. Ingen som vill att jag ska ägna mig åt just dom.

Just nu finns bara jag. Det är bara mina egna tankar som pockar på uppmärksamhet Det är dags att dom får lite utrymme också.

Kram

Vilken morgon

2011-01-28T08:24:00.002+01:00

Tänk vilken skillnad det kan vara på mornar.

Morgonen efter en natt med störd nattsömn, kinkigt spädbarn, känns mörkare än vinternatten och minst lika kylig mentalt. Jag tinar liksom inte upp utan går och muttrar resten av dagen.
Men morgonen efter en natt med flera timmar av ostörd sömn är ljuvlig! Då kommer det fågelkvitter och solsken ur kropp och sinne. Då vill jag kramas och gosa, sjunga och dansa. Kroppen som är lite öm och stel efter allt bubbande och bärande av liten Noah stör inte. Jag möter dagen med ett leende. Underbart!

I dag är en ljuvlig morgon och jag njuter av varje sekund för att plocka fram minnet av den när kylan återvänder.

Kram

Dåligt samvete

2011-01-20T22:07:00.002+01:00

Åhhh - får man verkligen säga så. Att man längtar efter att inte vara spädbarnsmamma? Min lilla Noah som är så efterlängtad - och älskad! När du sover är du underbar - utan tvekan. Men när du är så där ledsen går jag sönder inuti. Min otillräcklighet trasar sönder mig.
Förstå mig rätt. Jag älskar att vara din mamma men jag vill också räcka till - jag vill vara en bra mamma för dig. Jag vill hjälpa dig så att du slipper ha ont lilla vän. Jag vill förstå om du är arg, ledsen, har ont, är hungrig osv. Jag vill fatta vad du menar så att jag kan reagera därefter. Nu chansar jag hej vilt och det är förödande för en perfektionist som jag. Jag vill göra rätt!

Lilla Noi Noi - jag hoppas att natten blir bra och att din mage och näsa låter oss sova.

Kram

Mitt livs utmaning

2011-01-20T19:05:00.002+01:00

Suck, pust och stön eller snarare buhu, buhu och buhu.

Jag är definitivt inte gjord för att vara spädbarnsmamma. Det är ett konstaterat faktum!

Missnöjda bebisar som gråter och skriker och blir argare och argare och är fullkomligt missnöjda med allt vad man försöker för att hjälpa dom. Det är inte min grej. I dag känns det som att jag har slagit knut på mig själv för att försöka trösta Noah. Tårarna bränner bakom ögonlockena och det känns som att man håller på att explodera. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Ingenting hjälper!!!

Med Max kan man i alla fall prata. Man får ett svar när man frågor och man har en chans att veta vad som är problemet. Men med Noah - ingen chans.

Så här var det ju med Max också och jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte att det var och hur lycklig jag blev när han kunde börja ge lite gensvar.

Så nu längtar jag tills Noah blir äldre. Jag längtar, längtar, längtar efter att inte vara spädbarnsmamma längre - utan bara tvåbarnsmamma.

Kram L8

Livet är ingen tävling

2011-01-18T09:52:00.003+01:00

Tisdag morgon...

Väcks kl 07 av sambon. Han behöver skjuts till jobbet eftersom jag måste ha bilen för att ta mig till BVC senare idag. Natten har varit ovanligt knölig med väldigt lite sömn. Pyret är täppt i näsan vilket troligtvis har spelat in. Max som skulle ha gått till dagis i dag är hemma. Det går vattenkoppor på dagis och det vill vi undvika just nu. Frågan är bara hur många veckor det handlar om. Om jag inte har uppfattat saken helt fel så har vattenkoppor en låååång inkubationstid, typ två veckor.

Ingen vila under dagen alltså. Dessutom har vi en tid på BVC kl 11.30. Mitt i Max lunch - suckar! Det blir lite knöligare att ha med sig en storebror med lågt blodsocker. Särskilt när mamman är riktigt trött.

Om jag klarar den här dagen med humöret någorlunda stabilt är jag nöjd.

Som tur är har jag fått mig ett gott skratt nu på morgonen som gav lite energi.

Under hösten har Max utvecklat någon slags tävlingsinstinkt. Allt är en tävling, och självklart är det alltid han som vinner. För att vara riktigt säker så ändrar han reglerna allt eftersom. Ibland vinner man om man kommer först och ibland ska man komma sist. Jag som inte riktigt gillar att ALLT ska vara en tävling pratade med honom häromdagen och sa att livet är ingen tävling. Det handlar inte om att vara bättre än någon annan hela tiden. Men jag var inte säker på att han hade lyssnat. Det är ju inte helt lätt att vara det?

Men i morse blev Max riktigt arg när vi skulle åka. Han var ursinnig på Tony och grät och skrek. Då sa Tony att pyret redan var klar. Eftersom Max är så tävlingsinriktad har det varit ett säkert kort att säga så när man vill att Max ska skynda sig. Reaktionen i morse blev en helt annan. LIVET ÄR INGEN TÄVLING, skrek Max och blev ännu argare. LIVET KAN ALDRIG NÅGONSIN VARA EN TÄVLING!!!

Tony som inte varit med när vi hade vårt lilla prat blev helt ställd och jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Men jag gjorde det i smyg för Max gillar inte när man skrattar åt honom, och vem gör väl det.

Nej, nu går sirenen och det är dags att vara lite mamma igen - en väldigt sömning mamma.

KKram

Dammråttor

2011-01-17T09:54:00.003+01:00

Att jag inte är något husmorsämne är ingen hemlighet direkt. Hushållsarbete tillhör inte mina favoritsysslor och jag tillhör definitivt inte dom som tycker att det är värt det eftersom det blir så fint efteråt. När sen min sambo har ungefär samma inställning så får det vissa konsekvenser i vårt hem.

En av dessa är att vi har en del dammråttor både här och där. Det roliga är att Max har börjat protestera när vi väl tar fram dammsugaren.

- Nej, säger han! Det är mina kompisar. Dom kryper upp till mig när jag sover.

Jag vet inte riktigt hur man ska reagera på ett sånt uttalande :-) Att ha sängen full av dammråttor när man ska sova - är det verkligen så mysigt? :-))

Fast räddningen kom i förrgår när han konstaterade att vi fick dammsuga upp dom. Han sa att han kunde hälsa på dom i dammsugaren :-D Vilken tur för oss!

Dammiga kramar

Tankar på döden

2011-01-14T11:42:00.003+01:00

Har ni någonsin bott under samma tak som en mycket pratglad nästanfyraåring? Det gör jag :-) Från morgon till kväll går munnen oavbrutet på denna storlilla kille och ämnena varierar kraftigt.

I morse kom han in till min säng och sa:
- Om skelettet växer fortare än musklerna gör det ont.

Det kallas för Evas superkoll och är ett barnprogram som Max gillar. Eva går igenom en massa saker och Max snappar upp och lär sig.

En annan dag vid maten sa han:
-Vår kärlek är större än rymden.

Gullungen! Just nu funderar han mycket på döden och säger ofta att vi ska dö tillsammans. "Det skulle vara lyxigt, va!", säger han sen. På ett sätt har han ju rätt. Det vore lyxigt om ingen behövde uppleva förlusten av en människa som man håller av. Det är klart att jag skulle vilja kunna svara att vi ska leva tillsammans för evigt men det kan jag ju inte. Innan jag fick barn så var jag inte så orolig för att dö själv. Döden i sig skrämmer mig inte. Men nu, efter att jag har blivit mamma, så blir jag leden över tanken att inte få följa mina barn livet ut. En dag är det dags att säga adjö och det är ofrånkomligt.

När Max och jag pratar om döden så säger jag att vi alltid kommer att finnas i varandras hjärtan. Jag har också sagt att när jag saknar någon som har dött så kan jag prata med den i mitt hjärta. Det låter ju bra och jag upplever att det är så. Samtidigt är det ju så mycket tråkigare än om man kunde prata med människan här och nu. Men det kan jag ju inte säga. Jag försöker ju ge honom en tröst att hålla sig i när tankarna på döden blir för stora.

Nu måste jag avbryta - det är någon som pratar star wars oavbrutet och vill ha lite uppmärksamhet :-)

Kram

Något har hänt

2011-01-09T10:47:00.002+01:00

Det är något som har hänt med mig sen jag kom hem med Noah. Jag har på något konstigt vis blivit alldeles lugn inuti. Jag kan njuta av att bara sitta still och titta ut och jag känner ingen stress över allt som ska göras. Visst har jag svackor och igår röjde vi massor både här och där men det var kul och gav energi istället för att suga musten ur mig som det skulle ha gjort innan.

Jag undrar om det kan vara så att jag äntligen har börjat uppskatta de små sakerna i livet. Jag har strävat efter det så länge men haft svårt att finna mig tillrätta i det. Det har alltid funnits något som hägrar, eller stressar. Men nu är jag så fullkomligt nöjd med att vara hemma, tillsammans med min familj. Tidigare har jag varit stressad över att jag inte hinner träffa mina vänner, min släkt osv. Nu känner jag att de finns där när tiden och orken kommer. Det är inte kvantitet utan kvalitet som gäller. Allt det här har jag vetat om på ett teoretiskt plan innan men inte riktigt kunnat anamma. Är det vad som har hänt? Kan jag verkligen slappna av och njuta av nuet?

Jag vet inte om det här kommer att hålla i sig men jag bryr mig inte. Det håller så länge som det håller och jag tänker njuta av det till dess att det försvinner för jag älskar känslan av att vara nöjd. Jag är nöjd med livet som det är! Jag är tacksam över det liv jag har fått! Det är mer än vad jag någonsin hade kunnat önska mig.

Jag måste ju också berätta att Max numera är blöjfri. Vi har kämpat och trasslat men det har inte funkat att potträna. Han har varit den enda på stora avdelningen med blöja men inte brytt sig ett dugg om det. En del har sagt att vi ska tvinga honom men jag tror inte på tvång. Det kommer när han är redo och det har det gjort. Smärtfritt dessutom! Han har hela tiden sagt att han ska sluta med blöjor när han blir storebror och vi har accepterat det. Och nu - när han blivit storebror - är han blöjfri. Det är fantastiskt! Jag är så glad över hans framsteg. Min lilla kille som också är väldigt stor.

Tänk att tiden inte går att skruva tillbaka utan att det gäller att uppleva det vi har nu - i morgon är det något annat som gäller och något annat som vi ska uppleva.

Kram

Mammalivet

2011-01-06T15:41:00.004+01:00

Upp och ner, ner och upp - livet som mamma är enormt omväxlande. Ena sekunden känner man sig som en häxa och livet suger för att nästa sekund känna sig som den rikaste människan på jorden. Det är lite konstigt med alla upp och ner gångar måste jag säga.

I går t ex hade jag en riktigt pissig dag. Noah hade inte sovit särskilt mycket på natten vilket gjorde att jag inte fick energi någon gång under hela dagen. Då är det svårt att komma ur den där sömnbristkoman som jag försätts i. Tänk dig då att du ska fungera som en mamma till en fyra-åring som har sovit som en prins hela natten. Det är inte lätt. Inte för mig i alla fall.

Men så kommer en sån här dag som bara flyter på. Sömnen har varit mycket bättre och jag har sluppit sömnkoma. Max och jag har bakat kladdkaka som vi i familjen har mumsat i oss. Många kramar och skratt har det blivit också. Då känns ju livet kanon. Vilken skillnad från gårdagen.

Men hur det än är så lyckas ju även jag bli lite visare med åren så de där pissiga dagarna genomlevs med tanken om en bättre morgondag. Tänk att jag med mitt urdåliga tålamod faktiskt kan lugna mig själv med att efter regn kommer solsken. Det är ju förundransvärt :-) Jag är nästan värd en medalj för det :-))

Så nu mina vänner ska jag njuta lite mer av den här dagen som är en gulddag för att återkomma en annan dag som kanske inte är lika toppen. Det finns en stor risk för att tonen i det inlägget är lite mera sötsurt :-)

Kram

Lätt att blogga?

2011-01-05T11:24:00.001+01:00

Är det någon där ute som tror att det är lätt att blogga när man har en snart fyra-åring och en två-veckors i huset? Trodde inte det och om du är en av dom som ändå tror det så är du välkommen hem till oss.

Nu har jag försökt sätta ner rumpan framför datorn sen i morse utan att få sitta mer än tre sekunder i sträck. Det är som att det finns en inbygd radar som piper så fort mamma är still och gör något som kan räknas som egentid. Intressant detta. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Just nu känns det som att den enda möjligheten att få ner något vettigt här är att koppla ihop hjärnan med datorn via en sladd. tyvärr vet jag inte var man kan köpa en sån för en hyfsat billig penning.

Men jag gör snart ett nytt försök för nu ropar sambon...

Kram

Det går uppåt

2011-01-04T17:17:00.002+01:00

I dag var det dags att åka till BVC för att väga Noah. Det kändes lite grann som ett läxförhör där vi skulle visa att vi hade skött oss och jag var lite nervös innan. Samtidigt kände jag mig säker på att han hade gått upp i vikt för hans kinder har blivit riktigt bulliga. Och jag hade rätt. Nästan 300 g på en vecka och nu väger han nästan lika mycket som han gjorde när han föddes (3090g idag och 3120g när han föddes). 2 cm har han vuxit på längden också så det går definitivt åt rätt håll :-) Det här betyder att vi kan trappa ner på tillmatningen och jag kan få lite bättre nattsömn :-)))

Vi passade på att mäta och väga Max också och han vägde 17 kg och var 1 meter lång. Yes - sa Max eftersom det betyder att han får åka fler karuseller på Legoland som vi ska åka till i sommar.

Kram

Lillprins Bus

2010-12-31T11:04:00.003+01:00

Här kommer en efterfrågad bild på vår minsta prins. Så småningom kommer fler men just nu tar vi dagen som den kommer så det kan ta ett tag.

Passar på att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Kram

Livet hemma

2010-12-28T20:27:00.002+01:00

Ja nu är vi här - i livet efter sjukhusetvistelsen. För bara en vecka levde jag i ovisshet och trodde att den här dagen aldrig skulle komma.

Men nu är vi hemma! Jag kan inte säga att allt är som innan för det är det inte. Delvis har vi en ny liten kille som kräver sin vård. Sen har vi en stor kille som brottas både med känslorna som kommer av att jag varit borta så länge och svartsjukan som kommer när man blivit storebror.

Noah är ju född 4 veckor för tidigt och det kräver sin extra omvårdnad. Just nu är det matning var tredje timme, dygnet runt som gäller och då snackar vi både amning och tillmatning i kopp. Vi var på sjukhuset för kontroll igår och då hade han gått ner i vikt och gulsoten hade ökat. Så det var bara att åka hem och fortsätta mata. I dag var vi där igen och som tur är hade han gått upp i vikt igen och gulsoten var också lägre. Men vi kan nog räkna med att mata så här ofta i en vecka till. Jag blir en smula trött av att inte få någon längre sammanhängande sömn och det är tur att Tony är hemma.

Max har det lite extra jobbigt just nu. Samtidigt som han är glad för att vi är hemma så är han rädd för att vi ska åka tillbaka. Han är vaksam och ställer frågor om jag har börjat blöda igen och om jag ska åka tillbaka till sjukhuset. Jag märker att han har blivit hårdare än han var innan jag åkte. Då satt vi och myste och pratade - nu är det som att han har satt upp ett skal. Jag kan inte längre prata med honom på samma sätt som innan. Det gör mig lite ledsen för jag önskar att det inte hade behövt bli så. Men jag håller tummarna för att han mjuknar upp med tiden för jag saknar min lilla mjukis.

Sen har vi svartsjukan förstås. Han som innan varit så glad för att bli storebror säger nu att han inte är någon storebror. Jag kan inte vara storebror för jag är bara tre år, säger han. En storebror är sju år. Lilla gubben. Samtidigt är han nyfiken och gosig mot Noah. Han tar på honom och vill hålla och bära. Rätt som det är ser jag Max stå och klappa Noah på huvudet och prata med honom. Jag håller tummarna för att det blir bättre när Max fått möjligheten att utveckla en egen relation till lillebror. Det har ju trots allt bara gått en vecka. Lite tålamod får man ha.

Efter återbesöket på sjukhuset i dag insåg jag att jag har blivit institutionaliserad. När man känner sig som hemma och småpratar med lika många människor i korridorerna där som man gör på sitt eget jobb så har det gått långt. I går sa Max att han inte kom ihåg vilket som var mitt rum. Ja, vad ska man säga? Mitt rum!Då har det som sagt gått långt.

Jag har haft mycket tid att fundera på sjukhustiden de senaste dygnen. All vaken tid på natten gör att tankarna vandrar :-) Jag måste säga att jag trots all kritik mot svensk sjukvård är imponerad och tacksam. Om jag hade levt i ett annat land eller i en annan tid så hade jag kanske inte suttit här idag. Placenta previa - som jag hade - är livsfarligt om det inte upptäcks. Att föda barn är osäkert i stora delar av världen. Så många ofattbara historier och levnadsöden som jag stötte på i dagrummet på avdelningen gör att jag fick respekt för allt som vården kan hantera. Jag är tacksam för att det upptäcktes i tid även om det var sjukt jobbigt och påfrestande.

Sen vill jag också passa på att berätta att kejsarsnittet var en riktigt häftig upplevelse. Personalen var verkligen underbara och riktigt proffessionella och jag kände mig 100 procent trygg hela tiden. Jag vet att en del tycker att det är obehagligt när man känner rörelserna från ingreppet men jag upplevde det mer som häftigt. Visst gör såret ont efteråt men inte mer än såret efter en blindtarmsoperation som jag också genomgått. Dessutom går den här smärtan förhållandevis snabbt över.

Nu ska jag ladda för nästa matningsomgång och sen är det sovdags - i alla fall i dryga två timmar...

Kram

En härlig känsla

2010-12-25T13:24:00.002+01:00

Här sitter jag med en härligt fridfull känsla av lycka i hela kroppen. Jag vill spara den i en burk för att kunna ta fram när livet känns motigt nästa gång. Jag vill alltid känna mig så här - totalt lycklig och fylld av tacksamhet för det jag har. Mina barn, min Tony, min familj och släkt och mina vänner. Jag är rik!

Vägen som vi har vandrat för att få hit Noah har varit lång, mycket lång och obeskrivligt smärtsam. Så mycket hopp, förtvivlan och framför allt rädsla. Nu har vi äntligen nått vårt mål. Tack för att den här dagen kom. Tack för den bästa julklapp som jag någonsin kunde få - fira jul med min familj, få uppleva Max extas under julafton och lilla Noahs närvaro.

När jag kom hem från sjukhuset bröt jag nästan ihop. Alla tårar som jag har burit på i min sorg över att vara borta från Max så länge kom fram. Han sov i soffan och jag satte mig bredvid honom och bara grät av lycka. Mina händer kunde inte låta bli att ta på honom. Det var som att jag var tvungen att ta på honom för att känna att han var verklig - att han faktiskt var hos mig igen.

Det är först nu när jag tagit mig igenom den här pärsen - både med sjukhusvistelsen och med vår kamp för att få ett barn till som jag kan släppa fram mina tårar på riktigt. Så jag varvar tårar med skratt just nu. Tårar av lättnad, av sorg, av glädje och av lycka. Allt blandas och renar mitt inre från spänning och oro och ger plats för lycka och frid.

Nu ska jag njuta av varenda sekund med familjen här hemma och jag önskar innerligt att det dröjer länge innan nästa krävande utmaning står framför mig. Nu vill jag bara hämta mina krafter och njuta av livet.

Stor kram

Kan någonting gå smidigt?

2010-12-20T18:14:00.002+01:00

Suck! Fattar ni hur mycket jag längtar efter att få skriva något positivt här? Att hela den här jobbiga resan är över och att vi nu är glada att vi har tagit oss igenom den? Eller åtminstone att läget är stabilt och att det inte händer nya jobbiga saker?

Tyvärr är vi inte där än.

I natt hade jag nya blödningar och jag trodde att det innebar samma visa som vanligt. - Jaha, det var inte så mycket. Jaha, barnets kurva ser bra ut. Vi avvaktar och ser. Men där hade jag fel. I stället blev det. - Vilken vecka är du i? Jaha, då får du inte äta mer. Du flyttas ner till förlossningen för övervakning så förbered dig för ett bli snittad, troligtvis inom 24 timmar.

Så hastigt och lustigt packade vi ihop alla mina saker och efter lite väntan flyttades jag ner. Sa hej då till min rumskompis som har blivit tryggheten mitt i allt kaos.

Vad hände sen? Jo väntan, och väntan och väntan. Läkarna hade inte tid att ge en bedömning. Jag fick inte veta någonting förräns för en stund sen när en annan läkare gått på sitt skift.

Det blir inget snitt i dag. Jag fastar från midnatt ifall att det blir ett snitt i morgon. Men har inget hänt i natt så blir det inget snitt då heller och då upprepas proceduren. Skillnaden från tidigare än att jag ligger ensam i ett rum på förlossningsavdelningen i stället för på special-BB tillsammans med Sara. I mina ögon en klar försämring. Vi höll ju varandras humör uppe. Här är osäkerheten total.

SUCK!

Jag vill att pyret ska komma nu. Jag vill lämna det här stället och lämna alla jobbiga erfarenheter bakom mig. Nu vill jag bara framåt.

Kram

Senaste nytt

2010-12-18T14:52:00.002+01:00

Efter ytterligare en turbulent natt med blödningar och sammandragningar har jag nu fått lite ny information från läkarna.

tydligen är det så att man inte får boka in kejsarsnitt innan graviditetsvecka 37. Det gör att fram till dess avvaktar man tills situationen bedöms som så allvarlig att det blir ett akut snitt. För mig innebär det här att jag under de närmaste 10 dygnen ska leva i osäkerhet men vissheten att det kan bli ett kejsarsnitt vilken dag som helst. Det innebär också att jag varje inför natt ska fundera på om jag kommer att blöda, hur mycket det i så fall blir och om jag kommer att ha sammandragningar. För varje ny blödning blir det lite värre och något nytt läggs på.

Läkarnas bedömning utgår i första hand från hur pyret mår. Så länge det är lungt på den fronten så väntar de lite till. Det känns skönt att de har ett barnperspektiv, samtidigt som det blir jobbigare och jobbigare. Hittills har jag ju inte haft ont men det börjar komma nu. Så nu går jag på smärtstillande också. Många piller blir det på ett dygn...

Humöret och orken sjunker för varje ny blödning. Jag försöker hålla humöret uppe men det blir svårare och svårare. Men så länge jag skrattar varje dag får jag vara nöjd :-)

Nu väntar jag på att Max och Tony ska komma. Då kan jag vara säker på att få skratta lite. Det är guld värt.

Kram

Bättre än tomten

2010-12-18T10:00:00.002+01:00

Det finns saker som är bättre än tomten...

I går fick Max dagis besök av tomten som hade en säck med julkpappar med sig. Vilken höjdare, tänkte jag. Det måste Max ha gillat, så mycket som han pratar om julafton. Så i morse frågade jag vem det var som kom till dagis igår. - Eva, svarade han glatt. Eftersom det inte var svaret jag hade väntat mig frågade jag en gång till, vet inte varför för den taktiken har ju aldrig riktigt funkat. Samma svar kom en gång till - Eva.

Eva är mamma till Livia som är Max bästa kompis. I går hämtade hon Max på dagis och tydligen var det en mer minnesvärd händelse än att tomten kom. Det får mig att bli varm i hjärtat. Självklart ska det vara roligare att följa med sin kompis hem och leka än att få besök av tomten.

Kram

Dagens skratt

2010-12-15T10:46:00.003+01:00

Det finns ju saker som får en att skratta trots att man ligger på sjukhus. Max är en av dom som har orsakat flest skrattsalvor den senaste tiden. Många ggr beror det på att han har näsa för att snoka fram julklappar som vi inte har hunnit slå in.

I går när Tony och Max kom hem från dagis lämnade Tony in posten och Max och gick ut för att stoppa i motorvärmare och fixa lite. I postskörden låg en försändelse som innehöll en legotröja som Max skulle få i julklapp. När Tony kom in så hittade han en kvittrande Max i hallen. Han hade öppnat försändelsen och hittat tröjan. När Tony frågade varför han hade öppnat det svarade Max:

- Det var ju ett sånt mjukt och skönt paket.

:-)

Han är inte dum den där killen. Jag kan ju informera om att det inte är första presenten som han har snokat fram. Tony och jag måste börja slå in klapparna innan dom kommer in i huset helt enkelt :-)

Kram

Rädsla

2010-12-14T12:21:00.003+01:00

Fram till i natt visste jag inte hur rädd jag faktiskt är. Runt 4-tiden vaknade jag med nya blödningar, större än tidigare. Ringde på personal, fick gå till ett undersökningsrum och där gjordes en massa tester. För första gången tog rädslan över. Jag vet inte exakt vad som skrämmer mig. Det är så många saker samtidigt. Först hittade dom inte pyrets hjärtljud och då blev jag ju rädd pga av det. För första gången sjönk vetskapen in om att något kan hända pyret. Sen sa läkaren att det inte var pyret som de var oroliga för utan för mig och då blev jag ju rädd för det. Sen började jag ju tänka på dom där hemma.

Det känns som att man bombarderas av intryck, tankar och känslor. Det är så svårt att sortera allt när det händer så det ploppar ju upp i huvudet med jämna mellanrum. Och i dag står jag under bevakning och personalen gör återkommande tester. Fortsätter det att blöda så kanske det blir ett tidigare snittdatum. Denna ovisshet är så frustrerande. Jag kommer definitivt vara rädd för att somna i kväll. Blödningarna kommer ju alltid när jag sover.

Rädsla är en konstig känsla - så diffus men ändå så påtaglig. Jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det handlar om men ändå är det så starkt. Jag känner mig trygg med personalen - dom har verkligen visat hur proffessionella dom är. Det är snarare ovissheten - att jag inte vet vad som väntar mig - som skrämmer.

En kär vän påpekade att man klarar mer än vad man tror och så är det. Jag tvivlar inte på att jag kommer att ta mig igenom det här. Jag har varit med om andra jobbiga saker. Tyvärr gör det mig inte lugnare. Det är jobbiga saker som händer just nu och det påverkar mig. Jag måste ändå hantera det som händer under resans gång och det är skrämmande och jobbigt. Livet är sånt - upp och ner som en berg- och dalbana - det gäller bara att njuta när det gåroch hålla sig i när det behövs och. Det är vad jag sysslar med just nu.

Vill också tacka för alla vänners omtanke. Det värmer - massor!!!

Kram

Sängliggandes

2010-12-11T20:05:00.002+01:00

Jaha, nu gjorde livet så där snabba kast igen. I natt vaknade jag av att jag hade fått en blödning igen. Det blir så chockartat av att vakna av en sån sak. Man är knappt vaken och måste rusa upp och fixa och dona. Och i dag är jag hänvisad till sängen :-( Tidigare har jag ju fått gå omkring i huset och på avdelningen. Men i dag har jag bara sett rummets fyra väggar. Tiden går såååå mycket saktare när man inte får röra sig som man vill. Så nu håller jag tummarna för att jag snart får vara uppe och gå igen.

Det börjar så sakta sjunka in i min hjärna att det kanske är rätt allvarligt det här trots allt. Det är så svårt att inse att läget är allvarligt när man inte mår dåligt. Jag har sett dom här som har större krämor än jag som får åka hem. Det känns ju konstigt. Men när blödningarna sätter igång så förstår jag att det är en stor grej. Det går snabbt och man känner ingenting innan. Det går helt enkelt inte att förutspå.

Jag vill ju ha permission på julafton och jag önskar så att läget håller sig stabilt framöver. Det står absolut överst på min önskelista.

I morgon har jag varit här i en vecka och det innebär att det bara är tre veckor kvar. Det ska verkligen bli skönt när allt det här är över!

Kram

Hälsning från sjukhussängen

2010-12-10T14:49:00.004+01:00

Vilken underbar sambo jag har! I dag kom han upp till sjukhuset med en lap top och mobilt bredband. Så nu har jag kontakt med omvärlden igen. YIPPIE!

Dagarna här går faktiskt fortare än vad trodde att de skulle göra. Det beror till stor del på att jag får röra mig fritt inom sjukhuset och att jag har sällskap av flera andra blivande mödrar som är långliggare. Även fast det är en så ovanlig diagnos (2 av 1000) så är vi tre stycken som har råkat ut för samma öde.

Vad är egentligen problemet då? Jo, moderkakan ligger för livmoderöppningen vilket innebär en stor risk för blödning. Om moderkakan börjar blöda, eller går sönder så finns det en risk för att barnet (och jag) dör. Ett barn har så lite blod så det går snabbt och tydligen blöder moderkakan mycket om det skulle hända något. Därför vill läkarna ha oss under uppsikt.

Men som sagt, tack vare min underbara sambo så kan jag numera ha kontakt med omgivningen och det känns riktigt bra.

Kram

Snabba veckan

2010-12-03T09:44:00.003+01:00

Tiden går fort när man har roligt heter det ju och jag är förvånad över hur väl det stämmer. Det känns som att timmarna har flugit förbi sen i måndags när jag fick komma hem. Det går för fort!

I natt kunde jag inte sova så jag låg och tittade på min fina familj som låg och snusade bredvid. Dom är så fina! Jag är lyckligt lottad som har dom och jag ska försöka hitta kraften i deras kärlek under de här närmaste veckorna. Men det är inte lätt för jag är rädd - livrädd.

Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig och min kropp. Kommer jag att börja blöda igen och kommer det att vara allvarligt. Det verkar ju som att det är något allvarligt som kan hända eftersom jag inte får stanna hemma utan måste vara på plats på sjukhuset. Jag har 15 minuter till sjukhuset hemifrån och det känns inte så långt.

Jag är också rädd för att bli snittad. Att vara vaken under en operation är något som jag alltid har fasat för. Jag skräms verkligen av tanken på att ligga där och höra alla ljud och känna alla dofter.

Jag är också rädd för att få panikångest. Det är över tio år sen jag hade det senast och jag vill inte ha tillbaka det. Det är varken bra för mig eller för pyret.

Det är tungt det här - på flera sätt - och jag kommer verkligen att jubla den dagen den här prövningen är över.

Lotta

Äventyr var det ja!

2010-11-30T14:19:00.002+01:00

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig just nu. Tänk att ett det som började med ett snökaosäventyr med buss kommer att sluta med ett kejsarsnitt om några veckor. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig julfirandet.
I fredags började jag blöda igen så jag åkte upp på en kontroll. Trodde att jag skulle få åka hem, precis som förra gången, men så blev det inte, jag blev kvar.

Helgen har varit som en berg- och dalbana. Ena dagen lät det som att jag skulle få komma hem och andra dagen var det uteslutet. Men sen i måndags fick jag åka hem i alla fall och det var så otroligt underbart! Jag kan inte beskriva känslan av att få ringa hem till Tony och Max och berätta att de kunde få hämta mig.

Om allt fortsätter vara stabilt så får jag var hemma tills på måndag men då skrivs jag in igen. Sen får jag ligga där i två till fyra veckor :-( Och då finns det ingen chans för mig att få komma hem :-((

Det känns så övermäktigt jobbigt att jag ska vara borta från mina älsklingar så länge, speciellt över helgdagarna. :-(((

Så nu blir det en ofrivillig bloggpaus ett tag framöver och när jag kommer tillbaka hoppas jag att vi är fyra i familjen.

Kram

Ut på äventyr

2010-11-25T09:05:00.002+01:00

Dom kallar det för snökaos, det här vita som virvlar omkring utanför fönstret. För tre dagar sen utlovade SMHI 1-1,5 dm snö i Östergötland. Om ni tar det gånger 3 - minst - så kan ni tänka er hur det blev. Eller rättare sagt är och fortsätter att vara för snön virvlar fortfarande omkring därute.

Jag längtar ut och ska se om jag kan rota fram mina täckbyxor som inhandlades förra året. Det finns väl en viss risk för att dom är för små men jag måste försöka. I annat fall måste jag nog köpa ett par nya. Jag kan ju inte tillbringa hela vintern inomhus.

I eftermiddag ska jag ut på ett äkta äventyr. Uppdraget är att hinna i tid till en läkartid inne i stan. Det innebär att jag måste ta mig till bussen som måste vara i tid och passa tidtabellen och sen ta mig från bussen till kvinnohälsan. Du som är smart tänker nu - varför tar hon inte en tidigare avgång. Jo det ska jag berätta. Bussarna här ute på vischan går inte så ofta under dagtid så avgången innan innebär två timmars väntan på kvinnohälsan. Och även om det är trevligt där så är det inte riktigt så trevligt att jag vill fördriva två timmar där i onödan. Därför ska jag trotsa ödet och ta den avgång som, teoretiskt sett, verkar lämpligast :-)

Jag säger bara en sak - håll tummarna :-)))

Kram

Var finns manualen?

2010-11-18T17:24:00.002+01:00

Ni som känner vår son vet att han och jag inte har samma uppfattning om vad som är tillräckligt mycket sömn. Så här efter snart fyra år börjar jag vänja mig och det känns inte alls lika jobbigt som i början. Visserligen vaknar han inte en gång i timmen nuförtiden och det kanske spelar in :-) Men det finns en liten detalj som förvånar mig och det är hans förmåga at vakna kl 05.

Vissa dagar är han så trött när han kommer hem från dagis så hans somnar i soffan runt kl 17. Då sover han hela natten och vaknar kl 05. Ibland kan det hända att han vaknar på senkvällen och är hungrig men efter lite banan så somnar han om igen.

Andra dagar somnar han inte i soffan, antingen för att han är piggare eller för att vi håller honom vaken. Då somnar han mellan kl 19 och 20, ibland senare. Gissa när han vaknar då? Jo, kl 05 och det händer även då att han vaknar på natten och är hungrig.

Jag fattar inte hur hans klocka fungerar. hur kan han vara så himla rutinartad och varför har han valt just kl 05? Jag vill inte vakna kl 05. Nu är han tillräckligt stor för att kunna ligga kvar i sängen och bubbla lite vilket är bättre än innan men ändå. Det där med att väcka honom kan jag inte ens komma ihåg att jag har behövt göra någon gång - inte på morgonen i alla fall.

Därför önskar jag mig en manual i julklapp. En manual som berättar hur man ställer om barns inneboende rutniner. Jag tror att det kommer att kännas extra skönt nu när vi ska få ett till litet knytte med egna rutiner.

Kram

Lösningsfokus på julproblem

2010-11-16T13:38:00.002+01:00

Det är väl ingen som har missat att det börjar närma sig jul. I år är första gången som Max är med på banan redan nu. Han vet att julen kommer och han vet vad den innebär. Alla leksakskataloger som fyller brevlådan hjälper till att spä på den förväntan som han bär på.

- Det börjar bli jul, sa han häromdagen när snön vräkte ner.
- Javisst, men det är flera veckor kvar, svarade jag.

- I jul är det lördag varje dag, sa han i morse.
- Ja det kan man ju säga, sa jag.
- Vad härligt va!, utbrast han lyckligt.

Nästan varje dag pratar vi om julen på något sätt.

Han har skrivit en liten önskelista men en dag när han hade granskat en leksakskatalog utan och innan tittade han oroligt på mig och sa:
- Vi måste ha ett större papper.

:-)

Jag delar hans förväntningar och har också julkänning. Det känns som att det är alldeles för långt kvar till första advent.

Max julklappar är redan inköpta vilket känns både skönt och lite trist. Både Tony och jag dras med i Max önskningar och hittar hela tiden saker som skulle vara roliga att köpa. Notera att det är vi som tycker om att köpa. Lite köpgalna kan vi nog beskrivas som emellanåt. Fast vi försöker begränsa oss och köper saker ibland som han inte får nu utan kan komma till nytta i framtiden.

Eftersom alla julklappar är klara så vet vi ju vad Max inte kommer att få. I de flesta fall spelar det ingen roll eftersom han önskar sig allt möjligt och han kommer ofta inte ihåg vad han önskat sig. Men det är en sak som återkommer, ett speciellt rymdskepp från LEGO Star Wars. När han ser det i katalogerna så säger han att det är hans skepp. Så i förrgår tänkte jag att jag skulle förbereda honom på att tomten inte kan köpa allt och att det inte är säkert att man får det man önskar sig. Så när vi tittade på en bild av skeppet sa jag:
- Det är ett väldigt dyrt skepp och det kostar mycket pengar. Det är inte säkert att tomten har så mycket pengar. Dessutom står det att det är för barn som har fyllt åtta år.
- Tomten har mycket pengar, svarade Max.
- Kanske det, men då får du nog inget annat. Det kanske är så att du får spara ihop till ett sånt här själv. Du får köpa för egna pengar.
Max funderade ett tag men tyckte att det kunde han göra.
- Hur mycket kostar det då, undrade han?
- 600 kr, svarade jag.
- Hur mycket pengar har jag då, undrade han då.
- 200 kr, svarade jag. Det är mycket pengar som fattas men du får ju veckopeng som du kan lägga i grisen men det kommer ändå att att ta lång tid att spara ihop.
Snabbt kom det glada svaret:
- Jag kan få veckopeng varje dag, då går det snabbt!

Jag säger bara en sak - man får inte vara dum :-)

Kram

Snabba kast

2010-11-15T07:42:00.003+01:00

Det är ju konstigt att jag aldrig lär mig att livet svänger fort. På något konstigt sätt tror jag på en stabil tillvaro. Jag vet inte hur den tanken har uppkommit för det är inte direkt så jag skulle beskriva mitt liv. Lite ironiskt är det också med tanke på mitt senaste inlägg. Just nu känner jag så mer än innan :-)

I går morse vaknade jag och kände mig utvilad - så skönt. Vaggade upp för att äta en härlig helgfrukost med familjen vars blodsocker redan var långt nedanför rekomenderad nivå. Eftersom jag är jättegravid stannade jag till på toan, man är ju alltid kissnödig. Nu vill jag tillägga att även om jag kände mig utvilad så har hjärnan inte riktigt kommit igång så tidigt. Toabesöket blev något av en chock - blödningar.

Så det var bara att chockstarta hjärnan, informera Tony, ringa förlossningen för att få en tid för kontroll, fixa lekkompis åt Max (det gjorde Tony), få i oss något i magen och dra i väg.

Alla tankar och känslor läggs åt sidan för att Max inte ska oroa sig. På med en lugn och något så när glad fasad. Kan inte släppa fram alla känslor sen heller - locket ligger på. Tankarna på alla missfall, speciellt det stora pockar på. Otäcka minnesbilder vill ha min uppmärksamhet - tryck bort. Släpp inte fram rädslan - tänk att det ordnar sig. Känner pyret, oron släpper men minnena finns kvar. Litenheten som fanns efter varje missfall flyttar in i kroppen igen. Jag vill inte känna så här längre. Jag vill gå vidare. Jag vill ha en bebis och inte en graviditet.

Undersökningar och kontroller. Bra personal - hurra!!! Det slutar med två veckors sjukskrivning och blodstillande medicin. Vila nu! Kom tillbaka på återkontroll - du får en kallelse.

Den avstängda hjärnan förblir avstängd. Inga intryck läggs på minnet och jag känner mig allmänt förvirrad. En timme flyger förbi och känns som fem minuter. Tiduppfattningen är borta - avstängd.

Pyret mår bra - tack och lov! Men graviditeten är kvar i ca åtta veckor till. Jag kan inte uttrycka tillräckligt tydligt hur trött jag är på graviditeter - att försöka bli gravid, att inte lyckas bli gravid, att få missfall, att få komplikationer - jag är trött på det. Så innerligt trött på denna ständiga beredskap för att något kan hända.

Sjukskrivningen kom oväntat. Jag skulle ju jobba i fyra veckor till och hade gjort upp en plan för allt som ska göras. Släng planen åt sidan. Känn tacksamhet för suveräna kollegor som ställer upp med självklarhet. Låt alla känslor komma fram! Allting har ett slut - även den här påfrestande perioden. Öva på att släppa kraven. Lägg över ansvaret på andra.

JAG ÄR INTE ENSAM! TACK FÖR DET!

I går på radion hörde jag slutorden av en intervju där reportern ställde frågan:
- Är meningen med livet att hjälpa andra.

Intrevjupersonen svarade då:
- Att hjälpa varandra är en förutsättning för livet.

Det kändes så rätt att höra dom orden just då.

Kram

Slutet gott...

2010-11-13T16:47:00.004+01:00

Tillhör du den sortens människa som tycker att det är meningslöst att läsa en bok eller se på en film om du vet hur det slutar? Det gör inte jag. Det är snarare tvärtom.
Om en bok verkar alldeles för dyster eller sorglig så måste jag kolla i slutet så att allting ordnar sig. Är slutet alltför sorgligt och deprimerande så kan det hända att jag inte läser färdigt boken. Jag tycker inte om att läsa deprimerande slut.

Och när det gäller filmer så bryr jag mig inte alls om någon råkar avslöja slutet innan jag har tittat klart. Slutet är inte det viktigaste för mig. Jag är mer intresserad av vägen dit. De relationer som byggs upp, hur det ena steget leder till det andra och hur allt hänger samman. Jag gillar komplicerade historier som vävs ihop till en spännande historia.

Nu låter det kanske som att jag bara tittar på drama vilket är helt fel. Helst av allt tittar jag på äventyrsfilmer och fantasihistorier. På något sätt upplever jag att de är så mycket djupare och de kan föra mina tankar och funderingar mycket längre än ett drama.

Även när det gäller mitt eget liv så skulle jag gärna veta hur det slutar - i alla fall att allting löser sig till slut. Vid det här laget har ni säkert fattat att mitt tålamod inte alltid är det bästa :-)

Kram

Egentligen

2010-11-09T12:57:00.002+01:00

Jag tror egentligen att jag är en sagofigur som har kommit vilse. Någonstans på vägen måste jag ha svängt åt fel håll vid ett träd eller trillat ner i ett djup hål som Alice i underlandet - fastän åt andra hållet.

I dag när snön äntligen vräker ner och fyller världen med ett vitt fluffigt lager blir jag så lycklig. För mig blir verkligen världen som en sagovärld när den täcks av snö. Rimfrost och mörker, andedräkt som fryser när man andas ut, snölyktor och pulsande i snödrivor. Jag gillar det verkligen och inget får igång min fantasi och kreativitet på samma sätt som snön.

Jag tänker på snödrottningar och kung Bore i sitt rike, små tomtenissar som hastar i jultomtens verkstad för att bli klara till jul. Istappar som blir till gnistrande diamanter och kan samlas till en enorm rikedom. Det är väl klart att jag vet vem det är som köper julklappar - vi har ju hela gästgarderoben full - eller att istappar egentligen är samlingar av smuts från taken. Men jag bryr mig inte. Det är så tråkigt att tänka så!

Jag vill se små älvor dansa fram på frusna vattendrag eller höra små hustomtar som tassar runt huset. Jag vill höra bjällror spela för mig på julafton och ana att tomten varit här med en smula omtanke.

Det är underbart och glädjerikt! Låt mig alltid få behålla den här känslan!!!

Snökram

Det börjar bli julafton!

2010-11-09T08:03:00.001+01:00

Det var Max ord när han såg snön som låg på grannens tak.

Jag gillar det!

Det börjar bli julafton - sanna mina ord!

Kram

Bebisfrön

2010-10-31T11:35:00.002+01:00

Det är inte alltid lätt att förklara världen på ett bra sätt för en liten kille som har huvudet fullt av funderingar. Det påminns jag ständigt om och senast det hände var i veckan so gick. Klockan hade precis passerat 05 och det var en timme kvar tills väckarklockan skulle ringa. Jag var inte särskilt pigg men det var Max. Han låg och snackade om allt möjligt för sig själv men sen så frågade han mig:

- Varför har tjejer inte pungar?
- Öh, för att tjejer och killar ser olika ut. Tjejer har andra saker inuti kroppen, svarade jag.
- Varför då, löd följdfrågan.
- Öh, Vi har dom till olika saker, fortsatte jag förklara trots att jag inte var så klar i knoppen.
- Vad har man pungen till då?
- Öh, när du blir stor som pappa kommer du att ha bebisfrön där, sa jag samtidigt som jag undrade om det verkligen var så smart sagt.
- Jaaa, sa Max glatt, som dom kan ligga och smaska på.

Där fick min hjärna kortslutning. Ligga och smaska på - vad menade han med det? Jag blev tyst och som tur var var Max nöjd med svaret han hade fått.

Kortslutningen höll i sig länge. Senare på dagen skulle jag berätta om det här samtalet för en kollega. Då helt plötsligt föll poletten ner. Bebisfrön! När jag sa bebisfrön menade jag ju det var frön som bebisar växte upp ur. Vi har nyligen läst sagan om Tummelisa och hon växer ju upp ur ett frö. Men Max tänkte mer på fågelfrön och dom växer det ju inga fåglar från - dom smaskar ju fåglarna på. Inte så tokigt tänkt trots allt.

Jag kan fortfarande fnissa när jag tänker på hur tokigt det kan bli ibland :-)

Kram

Livets vinstlotter

2010-10-31T11:05:00.002+01:00

När jag väntade Max var jag inställd på att våra liv skulle utökas. Att en ny liten människa var på väg för att berika oss. Det jag inte visste då var att tillökningen skulle bli så mycket större...

Tillsammans med andra föräldrar i väntans tider anmälde vi oss till en föräldrakurs. Jag kommer så väl ihåg första tillfället. Vi skulle ha med oss eget fika och eftersom det här var i julstökartider var det julmust, pepparkakor och lussebulle som gällde. Paret mittemot oss verkade väldigt trevliga och när Tony och jag lämnade kursen pratade vi om att vi gärna blev kompisar med dom.

Så här fyra år senare kan jag konstatera att alla paren i det där rummet var väldigt trevliga och att vi blev kompisar med allihopa. Under åren har vi träffats regelbundet och gör det fortfarande. Vi har till och med hunnit skapa en del traditioner tillsammans som det årliga julbordet och det gemensamma firandet av barnens födelsedagar.

Vi mammor träffas minst en gång varannan månad själva för att få ett tillfälle att snacka tillsammans i lugn och ro - om nu lugn och ro är det rätta ordet. Det kan bli rätt livat :-)

I torsdags var vi på grekisk restaurang och åt gott och skrattade mycket. Man kan ju tro att snacket ska ta slut någon gång men om vi bara hade orkat hade vi nog kunnat hålla på hela natten. Och själv känner jag att samtalet höll på långt efter att vi sagt hej då. Min hjärna fortsätter att komma på frågor och inlägg i samtalet. Egentligen borde man skriva ner allt på ett papper så att det inte glöms bort :-)

Det är är definitivt en tillökning i våra liv som verkligen har berikat oss!

Och det finns fler exempel på vad Max födelse har fört med sig i våra liv. Våra närmaste vänner här i Linköping kom in i våra liv som före detta grannar och är numera föräldrar åt en av Max käraste kompisar. Vänskapen mellan Max och Livia började ironiskt nog när vi flyttade från lägenheten till huset. Vi vuxna var inte sena att hänga på och några år senare firar vi både nyår och födelsedagar tillsammans utöver allt annat roligt däremellan som vi hittar på.

Så förutom att ha blivit föräldrar till en underbart mysig kille har våra liv fyllts med en hel hög härliga människor som vi troligtvis inte skulle ha träffat annars. Det är underbart och jag känner mig verkligen rik på det sättet!

Livet har både vinstlotter och nitlotter och ibland är det så skönt att tänka på allt det goda som livet har fört med sig. Trots allt är det ju de sakerna som gör att man orkar med att hantera nitlotterna.

Kram

Världsförändrare

2010-10-16T13:00:00.002+02:00

Max och jag tillbringar rätt mycket tid till att prata med varandra. Det är inte så svårt med någon som bubblar mer intensivt än en vattenkokare. Då och då säger han något som får mig att tappa hakan och i morse gjorde han det igen.

Vi satt och tittade i UNICEFs katalog med julsaker. Vi brukar handla ur den varje år men det här var första gången som Max var med. Jag berättade att vi skulle handla något ut katalogen och att det skulle hjälpa barn som inte hade det så bra.

- Jag har det inte så bra, sa han och tittade på mig.
- Jo du, sa jag. Jämfört med dom här barnen har du det jättebra. Dom har kanske ingen mat, inga kläder och inga föräldrar som kan trösta dom på nätterna. ...

... - så då när vi handlar ur den här katalogen så hjälper vi dom så att dom får det lite bättre, kanske kläder eller mat eller någon som kan trösta dom, fortsatte jag.

Max fortsatte fixa lite med det han höll på med. Så sa han lite förvånat:
- Men, då förändrar vi ju världen.

Och där blev jag blev jag tyst ett tag innan jag kunde hålla med honom.

Tänk att han redan nu har fattat det som många vuxna missar.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något - även om det är något så litet som att handla ur en katalog.

Kram

Att det kan vara så olika...

2010-10-08T12:12:00.003+02:00

Under tiden som jag var gravid med Max så läste jag att ingen graviditet är den andra lik. Det var lite svårt att ta in. Hur kan det möjligtvis vara så olika. Jag har ju samma kropp, samma hormoner och så vidare. Men så sitter jag nu här och undrar om jag överhuvudtaget kan påstå att jag var gravid med Max.

Jag visste redan så att det var en så kallad lätt graviditet. Jag mådde inte illa mer än en vecka och då var det inte värre än att jag kunde hindra det med några salta kex. Visst var jag trött i början men det gick över. Ja, jag växte och blev stor men inte onormalt stor. Jag kunde gå lika snabbt som innan och kände aldrig av något i bäckenet. Jag fick en lätt infektion sista månaden och sjukskrev mig lite innan det var tänkt att jag skulle gå men det var det enda och det var inte särkilt jobbigt - yrsligt men inte jobbigt.

Den här gången är det precis tvärtom och jag kan bocka av flera graviditetsproblem på listan. Det förbryllar mig lite och jag har svårt att acceptera det. Min bild av en graviditet är ju den jag hade med Max. Men nu sitter jag här och måste acceptera att min kropp säger åt mig att ta det lugnare. Den orkar inte med. Barnet ligger så att blodet inte riktigt kan cirkulera.

Det finns dom som säger åt mig att tänka positivt - att efter så många missfall som vi hade så är väl några krämpor inget att klaga på. Dom har ju inte fattat någonting. Det är ju inte graviditeten i sig jag tycker är jobbig. Jag vet att en graviditet kan vara härlig men den behöver inte vara det. Och om jag inte hade varit gravid så hade ingen kommit med glada tillrop om jag beskrev hur min kropp mår. Då skulle jag ha blivit uppmanad att söka sjukvård och ta hand om mig själv men en gravid kvinna ska bita ihop.

Jag håller med om att graviditeten inte är en sjukdom i sig men faktum är att den kan föra med sig symptom som för en icke-gravid person skulle ha klassats som ett sjukdomstillstånd.

Som tur är finns det männsikor som inte är så trångsynta. Jag hoppas att ni blir fler för ni behövs!

Jag tror att de som säger sånna saker förväxlar mina känslor för graviditeten med känslorna för mitt barn. De tror att om jag tycker att graviditeten är jobbig så tycker jag mindre om mitt barn. Det är ju absurt! Jag älskar det lilla pyre som finns inuti mig och som är en del av vår familj. Vi längtar och älskar redan nu. Det betyder inte att jag tycker om de saker som händer med min kropp.

Dagens eloge går till läkaren på kvinnohälsan som är en av de bästa läkare som jag någonsin har mött. Hon förklarade för mig varför mina förlossningsskador från förra förlossningen hade uppstått och hur man kan förebygga dom nästa gång. Hon förklarade varför jag har de symptom jag har i dag och vad jag kan och inte kan påverka. Och hela tiden gjorde hon det med respekt och med ett budskap om att det jag frågade var viktigt och relevant. Det är helt underbart att det finns läkare som hon!

Jag kan ärligt säga att väntan till 16 januari är lång.

Kram